Hej
Sidnumreringen faller bort när jag laddar in dokumentet. Oklart varför.
/Violetta
Hej Violetta!
Tack för en spännande text! Temat liknar det från dina tidigare texter och huvudpersonen är även denna gång en kvinnlig polis. Scenen utspelar sig på Hall och ger mig som läsare inblick i en miljö som jag inte känner till vilket är spännande. Du beskriver miljön bra, inte minst besöksrummet där samtalet äger rum och huvuddelen av scenen utspelar sig. Vi får veta att det är ett opersonligt, tråkigt och slitet rum med galler för fönstren och att en smutsig plexiglasskiva delar av bordet.
Jag funderar dock lite över vems scen det är egentligen – David eller Julias. Det känns som att den har lika stor betydelse för båda och man får följa bådas tankar. Jag landar i att det främst känns som Davids scen eftersom det är han som vill berätta och det är på hans initiativ som Julia har kommit dit, även om Julia är den som i slutänden får den viktiga information som kan driva fallet med den försvunne Johannes vidare. Det skulle kanske bli tydligare om du valde att låta bara en av personerna (den som scenen är viktigast för) berätta i första person (jag-form) och låta den andra personen beskrivas i tredje person (hon/han). Det blir lite svårt att hänga med när berättarperspektiven skiftar i samma stycke, dvs när Julia först beskrivs som hon/Julia och sen får man i nästa mening följa henne i jag-form. Samma sak gäller för David några gånger.
Jag tycker att du lyckas beskriva David på ett fint och nyanserat sätt. Han är en grovt kriminell livstidsdömd mördare med tatueringar på både armar och hals, men du beskriver även hans mjukare, mänskligare sidor. Han är osäker, rädd och ledsen. Han vill göra det rätta för en gångs skull och han vill att hans mamma ska vara stolt över honom trots allt han gjort och allt han har förstört.
Julia uppfattar jag både som en varm, inkännande person och som en skicklig polis. Hennes lyhördhet och goda människokännedom är det som gör att David vågar öppna sig och berätta vad som hände.
Ser fram emot att läsa fler av dina texter!
Hälsningar Martina
Tack för en spännande text! Temat liknar det från dina tidigare texter och huvudpersonen är även denna gång en kvinnlig polis. Scenen utspelar sig på Hall och ger mig som läsare inblick i en miljö som jag inte känner till vilket är spännande. Du beskriver miljön bra, inte minst besöksrummet där samtalet äger rum och huvuddelen av scenen utspelar sig. Vi får veta att det är ett opersonligt, tråkigt och slitet rum med galler för fönstren och att en smutsig plexiglasskiva delar av bordet.
Jag funderar dock lite över vems scen det är egentligen – David eller Julias. Det känns som att den har lika stor betydelse för båda och man får följa bådas tankar. Jag landar i att det främst känns som Davids scen eftersom det är han som vill berätta och det är på hans initiativ som Julia har kommit dit, även om Julia är den som i slutänden får den viktiga information som kan driva fallet med den försvunne Johannes vidare. Det skulle kanske bli tydligare om du valde att låta bara en av personerna (den som scenen är viktigast för) berätta i första person (jag-form) och låta den andra personen beskrivas i tredje person (hon/han). Det blir lite svårt att hänga med när berättarperspektiven skiftar i samma stycke, dvs när Julia först beskrivs som hon/Julia och sen får man i nästa mening följa henne i jag-form. Samma sak gäller för David några gånger.
Jag tycker att du lyckas beskriva David på ett fint och nyanserat sätt. Han är en grovt kriminell livstidsdömd mördare med tatueringar på både armar och hals, men du beskriver även hans mjukare, mänskligare sidor. Han är osäker, rädd och ledsen. Han vill göra det rätta för en gångs skull och han vill att hans mamma ska vara stolt över honom trots allt han gjort och allt han har förstört.
Julia uppfattar jag både som en varm, inkännande person och som en skicklig polis. Hennes lyhördhet och goda människokännedom är det som gör att David vågar öppna sig och berätta vad som hände.
Ser fram emot att läsa fler av dina texter!
Hälsningar Martina
Bra innehåll, bra karaktärer och situation och miljö. Lite osmidigt iblkand, arbeta mer med radbrytningar. Ibland stoppar du in för mycket i ett litet stycke. Det gör det svårläst, vilket är synd, för det är i innehållet en djupt engagerande text.
Kommentarer i texten.
Din text har en genomtänkt handling som redan i inledningen skapar nyfikenhet hos läsaren. Att det hinner gå ett tag innan de två huvudpersonerna möts bidrar också till att det hinner skapas en hel del förväntningar på, och föreställningar kring, vad som ska hända när de träffas. I denna text tycker jag mycket om de detaljerade miljöbeskrivningarna: jag ser verkligen framför mig hur det ser ut i rummet (och även utanför, innan Julia och David möts).
Genom hela berättelsen finns en känsla av något ouppklarat vilket gör att texten har ett inneboende driv mot ett avslut. Jag personligen uppskattar tydliga slut, så jag är glad att du valde bort ett öppet sådant (även om det säkert också hade kunnat fungera)
Jag tycker också att du lyckas fint med att frammana en känsla av empati för båda karaktärerna: det är inte helt enkelt att åstadkomma när det handlar om så tydliga motsatser som en person som sitter i fängelse och en polis.
Något som jag tror att texten skulle vinna på är lite jobb med det ibland oklara berättarperspektivet: i första stycket, till exempel, skriver du om Julia i tredje person hela vägen till sista meningen där det plötsligt står ”vi”. I andra styckets första mening har du bytt till ett första persons-perspektiv - och här är det för läsaren oklart vem ”jag” är – innan du lite senare i stycket är tillbaka i att skriva om Julia i tredje person. Oklarheterna i perspektiv gör att läsningen hakas upp då och då, och jag måste gå tillbaka och läsa om vissa avsnitt flera gånger för att förstå vems tankar och upplevelser som beskrivs. Jag tror att det kan bli snyggt att växla mellan David och Julia i berättelsen, men det skulle behöva förtydligas rakt igenom texten vems perspektiv det är vi får följa.
Tack för spännande läsning!
Genom hela berättelsen finns en känsla av något ouppklarat vilket gör att texten har ett inneboende driv mot ett avslut. Jag personligen uppskattar tydliga slut, så jag är glad att du valde bort ett öppet sådant (även om det säkert också hade kunnat fungera)
Något som jag tror att texten skulle vinna på är lite jobb med det ibland oklara berättarperspektivet: i första stycket, till exempel, skriver du om Julia i tredje person hela vägen till sista meningen där det plötsligt står ”vi”. I andra styckets första mening har du bytt till ett första persons-perspektiv - och här är det för läsaren oklart vem ”jag” är – innan du lite senare i stycket är tillbaka i att skriva om Julia i tredje person. Oklarheterna i perspektiv gör att läsningen hakas upp då och då, och jag måste gå tillbaka och läsa om vissa avsnitt flera gånger för att förstå vems tankar och upplevelser som beskrivs. Jag tror att det kan bli snyggt att växla mellan David och Julia i berättelsen, men det skulle behöva förtydligas rakt igenom texten vems perspektiv det är vi får följa.
Tack för spännande läsning!