Violeta

En text som verkligen väcker min nyfikenhet. Vad har hänt? Vem är jaget? Också en text som verkligen berör. Du lyckas verkligen med en stark inlevelse. Imponerande.

Det är paus i förhandlingen. Jag står i väntrummet i direkt anslutning till rättssalen och ser mig omkring i rummet och tänker att det är som att de olika känslorna går att ta på i luften. Åklagaren och poliserna står en bit avsides från de anhöriga, gestikulerar och pratar lågmält och intensivt i mun på varandra. Jag tittar på pappan som sitter framför mig och hans syster Natalia bredvid honom. Jakub tittar upp och våra blickar möts. Bra, rakt in i en situation.

  – Hur kan dom vara så hänsynslösa, utbrister han högt. Jag ser smärtan i hans ögon, tårarna som fyller dem och hur systern varsamt och tröstande lägger en hand på pappans ena axel. Det är som att hans fråga kräver svar, någon förståelse för det beteende som han återigen har bevittnat i rättssalen. I stunden önskar jag att jag befinner mig i ett slutet rum där jag inte behöver ha något filter på mina egna reaktioner, där jag själv kan uttrycka min bestörthet, frustration och avsmak. Istället lägger jag huvudet på sned, tar djupa andetag och fortsätter titta på pappan i tystnad. 

Det måste vara fruktansvärt smärtsamt för Jakub och Natalia att återuppleva allting igen, samtidigt som de önskar och hoppas på att få en del svar, för att kunna leva vidare lite enklare med förlusten och tomheten. Under året som har gått så har det varit en stark drivkraft hos dem och jag tänker att de visar ett starkt mod och en vilja genom att bara bara vara på plats. Situationen är ny för mig och jag känner kort en liten tveksamhet i hur stor plats jag ska ta i kontakten med familjen. Jag har tidigare haft kontakt med familjer och haft samma roll i mordutredningar men aldrig fått möjligheten att följa en familj under hela rättsprocessen som det är tänkt. Min blick går till målsägandebiträdet för familjen och jag undrar om hon ska kliva fram och omhänderta familjen. Blicken går tillbaka till pappan och han tittar fortfarande på mig. Eftersom jag inte uppfattar någon rörelse från advokatens sida och jag tycker att det gått alldeles för lång tid från Jakubs fråga, så är det viktigare att bemöta honom i det än att fundera över vem som borde göra vad. Starkt engagerande.

Jag sätter mig bredvid honom.  – Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom…

Pappan torkar bort tårarna, vrider upp mot mig och säger:

 – Det gör ont, dom är utbildade och borde veta bättre, dom misstänkta är förlorade för länge sen, men dom!!

Ombudet närmar sig och förklarar långsamt och varsamt att advokaterna behöver fokusera på sina klienter och föra deras talan, oavsett vad de själva tycker eller tänker, men sedan kan det göras på olika sätt. Konversationen mellan ombudet och Jakub fortsätter. 

Jag ser förbi hans sammanbitna och sorgsna ansikte och ser Natalia. Tårarna rinner nerför hennes kinder, hon skakar i kroppen och försöker med darrande händer att rulla sin rullstol närmare sin bror för att kunna fortsätta trösta honom. Hon har alltid funnits vid sin brors sida och försökt att vara stark för hans skull. De första veckorna efter mordet bodde Jakub hos henne. Natalia var den som var kontakten mellan Jakub och oss, tog hand om honom, satt med vid förhör och hjälpte till inför både minnesstunden på skolan och förberedelserna inför begravningen. Hur orkar hon hålla ihop tänker jag. Hon har make up, sitter rakryggad i rullstolen och håller en hand på sin bror, försöker utstråla en styrka och trygghet för honom främst. De som inte träffat henne tidigare och vet mera kan inte ana vilken historia hon bär på. Mina tankar går till tidigare samtal med Natalia, de bilder hon visat på henne och Daniel och orden hon sagt mer än en gång, “ Han var som min egen son. 

Väntrummet är kalt och opersonligt men rymligt. Dom stora fönstren släpper in hel del av dagsljuset men solen som skiner utanför når inte insidan. 

Jag har för en gång skulle tillräckligt med plats för min rullstol, tänker Natalia. Det känns som att jag inte kan avgöra vilken smärta som gör mest ont. Hålet i mitt hjärta och saknaden av Daniel och hans bubblande höga skratt och omtanke eller den smärta jag känner vid minsta lilla beröring vid min kropp av alla de liggsår jag har. Undrar om min snabba och ytliga andning märks. Jag blir i alla fall torr i munnen och önskar att jag återigen kunde erbjudas det där glaset vatten som jag för en stund sedan tackade nej till. Blir alltmer nyfiken på jaget.

Det känns som att det är en film som återigen spelas upp framför mig, med ett ofattbart slut, en mardröm som jag vill vakna upp ur men inte gör. Ännu en dag i rättssalen, ännu en dag att genomlida och slängas tillbaka till den kalla natten för 1 år sedan. När ska det ta slut, göra mindre ont undrar jag som så många gånger förr. Jag tittar på min bror. Han kämpar för att hålla ihop, att inte skrika, gråta och kasta saker omkring sig som jag sett honom göra. Vet att det krävs en enorm behärskning från hans sida att sitta lugnt som han gör nu. 

Kontaktpolisen Maria som varit med från start är med idag och både jag och min bror uppskattar hennes närvaro varje gång hon har möjlighet att vara med. Det känns tryggt att möta ett vänligt ansikte och prata med någon som vet, som varit med från början. Maria sätter sig bredvid min bror och säger något och advokaten pratar även med Jakub när jag tyst och ohörbart frågar mig själv  “när ska det ta slut…?

Jag möter plötsligt Marias blick och det känns som att hon ser mig. En viss olustig känsla sprider sig i min kropp och jag skruvar på mig, tänk om hon hörde vad jag sa?

Hennes blick får mig att gråta ännu mera, men denna gången inte av smärta utan av den värme jag upplever att hennes blick har. Vad jag behöver det, snälla hjälp mig gud, tänker jag. 

Vilken lång och intensiv dag det blev med avgörande vittnen som hördes, många reaktioner och känslouttryck. Om jag är känslomässigt utmattad efter denna dag, hur känner då inte de anhöriga tänker Maria. Jag går igenom de långsamma snurrdörrarna och ut genom bakdörren till säkerhetssalen och ser att Natalia sitter utanför och röker sin e cigarett. Hon skakar kraftigt när hon besvarar min hälsning, - Hej Maria. Jakub hämtar bilen, han kommer snart.

Hon fryser men försäkrar mig om att det ser värre ut än vad det är. Natalia gråter. 

Jag tycker att hon ser så ensam ut och känner att jag vill passa på att prata bara med henne, om henne nu när vi var helt själva. Våra ögon kommer nästan i samma höjd när jag sätter mig på huk bredvid hennes rullstol och säger  – Hur mår DU Natalia? Mycket bra inlevelse.

 – Jag minns inte sist någon frågade mig det svarade Natalia och brast ut i ännu mera tårar. 

Hon ser mig verkligen och vill veta. Jag borde inte berätta men jag kan inte hålla det inom mig. Snart är jag tillbaka ensam i min lägenhet, men just nu är jag inte det. Vinden som blåser envist i mitt ansikte är inget jag känner. Det enda jag känner är Marias hand på min ena arm medan under tystnad tittar mig i ögonen. Jag vill skrika, gråta, resa mig upp från den förbannade stolen och springa, bort från allt, men jag kan inte och det går inte. Orden ramlar ut ur min mun, fort och osammanhängande  – Jag klarar det inte, har ständigt ont. Är nyopererad, har liggsår så att jag knappt kan sitta upp. Sover inte, äter inte, går på värktabletter. 

Jag känner en sådan sympati för Natalia när jag hör hennes ord och hur hon lider och frågar – Hur tar du dig igenom dagen Natalia, vem finns där för dig?. Hon svarar att hon haft stunder då hon känt tacksamhet för livet, det enkla och vanliga, men att hon den senaste tiden förlorat den.

 – Jag gör inte det, vet inte hur jag ska göra längre. Jag ligger i sängen 23 timmar om dagen, sover och äter värktabletter. Försökte ta mitt liv för några månader sedan säger hon och lägger krampaktigt sin hand på min. 

Hur mycket orkar en människa tänker jag. Natalia idag är inte densamma som för 1 år sedan. Jag vet att vi närsomhelst kommer att gå åt varsitt håll och att hon kommer att kliva in i sin ensamhet igen. Hoppet är det sista som lämnar en. Jag minns ett samtal vi hade om hennes drömmar om att skriva böcker, föreläsa och motivera andra till att finna styrkan och tacksamheten till livet och jag påminde henne om det.  – Vi stod i din hall och pratade om det. När jag hämtade min jeansjacka som jag hade glömt. 

Det följer en kort tystnad innan hon glatt spärrar upp ögonen och säger  – Jaaa, det minns jag nu. 

Hennes ögon ler en stund innan de börjar flacka oroligt åt båda hållen. Natalia verkar höra något och plötsligt öppnas dörren bakom oss. 

Ut kliver åklagaren och mina kollegor som jag för en stund sedan hade sagt hej då till. Jag ser hur de noterar hennes tårar och verkar uppfatta det som att hennes reaktion beror på dagens förhandling. Jag har rest mig upp och i Natalias blick ser jag tacksamhet men också något som jag tolkar som att det som precis sagts är något hon vill ska stanna mellan oss. Natalia samlar sig snabbt, fortsätter röka sin e cigarett och säger – Tack för allt ni gör för Daniel, det kommer vi aldrig att glömma. 

Jakub kommer gående mot oss med ett svagt leende på läpparna,

 – Ska vi åka hem? Jag och Jakub går mot bilen som står längre ned på gatan och Natalia rullar fram i sin stol. Vi hjälper henne in i bilen och hon jämrar sig av smärta när vi lyfter henne. Det är hjärtskärande att se hur mycket en människa kan lida och hur orättvist livet kan vara. Jag kramar lätt om de båda, innan de sätter sig i bilen.  – Vi ses snart igen. Ta hand om er.

En text som verkligen väcker min nyfikenhet. Vad har hänt? Vem är jaget? Också en text som verkligen berör. Du lyckas verkligen med en stark inlevelse. Imponerande.

Det är paus i förhandlingen. Jag står i väntrummet i direkt anslutning till rättssalen och ser mig omkring i rummet och tänker att det är som att de olika känslorna går att ta på i luften. Åklagaren och poliserna står en bit avsides från de anhöriga, gestikulerar och pratar lågmält och intensivt i mun på varandra. Jag tittar på pappan som sitter framför mig och hans syster Natalia bredvid honom. Jakub tittar upp och våra blickar möts. Bra, rakt in i en situation.

  – Hur kan dom vara så hänsynslösa, utbrister han högt. Jag ser smärtan i hans ögon, tårarna som fyller dem och hur systern varsamt och tröstande lägger en hand på pappans ena axel. Det är som att hans fråga kräver svar, någon förståelse för det beteende som han återigen har bevittnat i rättssalen. I stunden önskar jag att jag befinner mig i ett slutet rum där jag inte behöver ha något filter på mina egna reaktioner, där jag själv kan uttrycka min bestörthet, frustration och avsmak. Istället lägger jag huvudet på sned, tar djupa andetag och fortsätter titta på pappan i tystnad. 

Det måste vara fruktansvärt smärtsamt för Jakub och Natalia att återuppleva allting igen, samtidigt som de önskar och hoppas på att få en del svar, för att kunna leva vidare lite enklare med förlusten och tomheten. Under året som har gått så har det varit en stark drivkraft hos dem och jag tänker att de visar ett starkt mod och en vilja genom att bara bara vara på plats. Situationen är ny för mig och jag känner kort en liten tveksamhet i hur stor plats jag ska ta i kontakten med familjen. Jag har tidigare haft kontakt med familjer och haft samma roll i mordutredningar men aldrig fått möjligheten att följa en familj under hela rättsprocessen som det är tänkt. Min blick går till målsägandebiträdet för familjen och jag undrar om hon ska kliva fram och omhänderta familjen. Blicken går tillbaka till pappan och han tittar fortfarande på mig. Eftersom jag inte uppfattar någon rörelse från advokatens sida och jag tycker att det gått alldeles för lång tid från Jakubs fråga, så är det viktigare att bemöta honom i det än att fundera över vem som borde göra vad. Starkt engagerande.

Jag sätter mig bredvid honom.  – Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom…

Pappan torkar bort tårarna, vrider upp mot mig och säger:

 – Det gör ont, dom är utbildade och borde veta bättre, dom misstänkta är förlorade för länge sen, men dom!!

Ombudet närmar sig och förklarar långsamt och varsamt att advokaterna behöver fokusera på sina klienter och föra deras talan, oavsett vad de själva tycker eller tänker, men sedan kan det göras på olika sätt. Konversationen mellan ombudet och Jakub fortsätter. 

Jag ser förbi hans sammanbitna och sorgsna ansikte och ser Natalia. Tårarna rinner nerför hennes kinder, hon skakar i kroppen och försöker med darrande händer att rulla sin rullstol närmare sin bror för att kunna fortsätta trösta honom. Hon har alltid funnits vid sin brors sida och försökt att vara stark för hans skull. De första veckorna efter mordet bodde Jakub hos henne. Natalia var den som var kontakten mellan Jakub och oss, tog hand om honom, satt med vid förhör och hjälpte till inför både minnesstunden på skolan och förberedelserna inför begravningen. Hur orkar hon hålla ihop tänker jag. Hon har make up, sitter rakryggad i rullstolen och håller en hand på sin bror, försöker utstråla en styrka och trygghet för honom främst. De som inte träffat henne tidigare och vet mera kan inte ana vilken historia hon bär på. Mina tankar går till tidigare samtal med Natalia, de bilder hon visat på henne och Daniel och orden hon sagt mer än en gång, “ Han var som min egen son. 

Väntrummet är kalt och opersonligt men rymligt. Dom stora fönstren släpper in hel del av dagsljuset men solen som skiner utanför når inte insidan. 

Jag har för en gång skulle tillräckligt med plats för min rullstol, tänker Natalia. Det känns som att jag inte kan avgöra vilken smärta som gör mest ont. Hålet i mitt hjärta och saknaden av Daniel och hans bubblande höga skratt och omtanke eller den smärta jag känner vid minsta lilla beröring vid min kropp av alla de liggsår jag har. Undrar om min snabba och ytliga andning märks. Jag blir i alla fall torr i munnen och önskar att jag återigen kunde erbjudas det där glaset vatten som jag för en stund sedan tackade nej till. Blir alltmer nyfiken på jaget.

Det känns som att det är en film som återigen spelas upp framför mig, med ett ofattbart slut, en mardröm som jag vill vakna upp ur men inte gör. Ännu en dag i rättssalen, ännu en dag att genomlida och slängas tillbaka till den kalla natten för 1 år sedan. När ska det ta slut, göra mindre ont undrar jag som så många gånger förr. Jag tittar på min bror. Han kämpar för att hålla ihop, att inte skrika, gråta och kasta saker omkring sig som jag sett honom göra. Vet att det krävs en enorm behärskning från hans sida att sitta lugnt som han gör nu. 

Kontaktpolisen Maria som varit med från start är med idag och både jag och min bror uppskattar hennes närvaro varje gång hon har möjlighet att vara med. Det känns tryggt att möta ett vänligt ansikte och prata med någon som vet, som varit med från början. Maria sätter sig bredvid min bror och säger något och advokaten pratar även med Jakub när jag tyst och ohörbart frågar mig själv  “när ska det ta slut…?

Jag möter plötsligt Marias blick och det känns som att hon ser mig. En viss olustig känsla sprider sig i min kropp och jag skruvar på mig, tänk om hon hörde vad jag sa?

Hennes blick får mig att gråta ännu mera, men denna gången inte av smärta utan av den värme jag upplever att hennes blick har. Vad jag behöver det, snälla hjälp mig gud, tänker jag. 

Vilken lång och intensiv dag det blev med avgörande vittnen som hördes, många reaktioner och känslouttryck. Om jag är känslomässigt utmattad efter denna dag, hur känner då inte de anhöriga tänker Maria. Jag går igenom de långsamma snurrdörrarna och ut genom bakdörren till säkerhetssalen och ser att Natalia sitter utanför och röker sin e cigarett. Hon skakar kraftigt när hon besvarar min hälsning, - Hej Maria. Jakub hämtar bilen, han kommer snart.

Hon fryser men försäkrar mig om att det ser värre ut än vad det är. Natalia gråter. 

Jag tycker att hon ser så ensam ut och känner att jag vill passa på att prata bara med henne, om henne nu när vi var helt själva. Våra ögon kommer nästan i samma höjd när jag sätter mig på huk bredvid hennes rullstol och säger  – Hur mår DU Natalia? Mycket bra inlevelse.

 – Jag minns inte sist någon frågade mig det svarade Natalia och brast ut i ännu mera tårar. 

Hon ser mig verkligen och vill veta. Jag borde inte berätta men jag kan inte hålla det inom mig. Snart är jag tillbaka ensam i min lägenhet, men just nu är jag inte det. Vinden som blåser envist i mitt ansikte är inget jag känner. Det enda jag känner är Marias hand på min ena arm medan under tystnad tittar mig i ögonen. Jag vill skrika, gråta, resa mig upp från den förbannade stolen och springa, bort från allt, men jag kan inte och det går inte. Orden ramlar ut ur min mun, fort och osammanhängande  – Jag klarar det inte, har ständigt ont. Är nyopererad, har liggsår så att jag knappt kan sitta upp. Sover inte, äter inte, går på värktabletter. 

Jag känner en sådan sympati för Natalia när jag hör hennes ord och hur hon lider och frågar – Hur tar du dig igenom dagen Natalia, vem finns där för dig?. Hon svarar att hon haft stunder då hon känt tacksamhet för livet, det enkla och vanliga, men att hon den senaste tiden förlorat den.

 – Jag gör inte det, vet inte hur jag ska göra längre. Jag ligger i sängen 23 timmar om dagen, sover och äter värktabletter. Försökte ta mitt liv för några månader sedan säger hon och lägger krampaktigt sin hand på min. 

Hur mycket orkar en människa tänker jag. Natalia idag är inte densamma som för 1 år sedan. Jag vet att vi närsomhelst kommer att gå åt varsitt håll och att hon kommer att kliva in i sin ensamhet igen. Hoppet är det sista som lämnar en. Jag minns ett samtal vi hade om hennes drömmar om att skriva böcker, föreläsa och motivera andra till att finna styrkan och tacksamheten till livet och jag påminde henne om det.  – Vi stod i din hall och pratade om det. När jag hämtade min jeansjacka som jag hade glömt. 

Det följer en kort tystnad innan hon glatt spärrar upp ögonen och säger  – Jaaa, det minns jag nu. 

Hennes ögon ler en stund innan de börjar flacka oroligt åt båda hållen. Natalia verkar höra något och plötsligt öppnas dörren bakom oss. 

Ut kliver åklagaren och mina kollegor som jag för en stund sedan hade sagt hej då till. Jag ser hur de noterar hennes tårar och verkar uppfatta det som att hennes reaktion beror på dagens förhandling. Jag har rest mig upp och i Natalias blick ser jag tacksamhet men också något som jag tolkar som att det som precis sagts är något hon vill ska stanna mellan oss. Natalia samlar sig snabbt, fortsätter röka sin e cigarett och säger – Tack för allt ni gör för Daniel, det kommer vi aldrig att glömma. 

Jakub kommer gående mot oss med ett svagt leende på läpparna,

 – Ska vi åka hem? Jag och Jakub går mot bilen som står längre ned på gatan och Natalia rullar fram i sin stol. Vi hjälper henne in i bilen och hon jämrar sig av smärta när vi lyfter henne. Det är hjärtskärande att se hur mycket en människa kan lida och hur orättvist livet kan vara. Jag kramar lätt om de båda, innan de sätter sig i bilen.  – Vi ses snart igen. Ta hand om er.