Violeta

Hej Violetta!

Tack för en fin, modig och gripande text om en mycket jobbig upplevelse, och skönt att höra att allt gick bra till sist!
Man kommer direkt in i en situation med ringande telefoner och märker att Diana försöker förtränga allvaret trots att hon nog egentligen förstår. Hennes första tankar går till barnen som leker på golvet.

Du beskriver Diana på ett fint sätt och jag upplever henne som en väldigt självständig person med ett stort driv. Hon är van att fixa och ordna och sätter ofta andra framför sig själv. Det märks bland annat genom de telefonsamtal hon vill hinna ringa från bilen och inte minst när hon tar hänsyn till hur mamman skulle reagera och väljer att ringa pappan. Jag upplever henne också som en person som är van att ha kontroll och det är först när hon kommer in på rummet på sjukhuset som det brister för henne. Den här situationen kan hon inte kontrollera.

Läkaren som hon träffar innan operationen känns oerhört rationell och nästan känslokall. Även om det är viktigt med rak information (vilket hon inte upplevde från sin husläkare) har man behov av värme och omtanke i en så utsatt och sårbar situation.

Slutet på berättelsen, när Diana kommer till insikt om att hon vill leva mer i nuet, är väldigt rörande och fin.

Så till lite konstruktiv feedback (som jag uppfattar att du vill ha ?). Det tenderar att bli lite väl detaljerat i vissa fall. Det är lätt hänt att man vill berätta allt precis som det var. Jag tror att berättelsen skulle blir ännu starkare genom att stryka några av de beskrivande detaljerna och fokusera mer på Dianas (och även Zacharias) upplevelse. Sen undrar jag lite vem Becka är. Det verkar vara en viktig person, men jag får inte klart för mig vem hon är i förhållande till Diana och Zacharias.

Stort tack för den här tiden! Det har varit jättekul och givande att få läsa dina texter och få ta del av den feedback du har gett mina texter. Lycka till med dina kommande skrivprojekt!

Hälsningar Martina

Jag ska börja med att erkänna att eftersom du skrev att detta är en självbiografisk berättelse så bläddrade jag till slutet av texten så fort jag läst inledningen för att försäkra mig om att allt gått bra. Jag kände mig lättad när jag läste ditt tillägg till texten i slutet, och är verkligen glad för att allt gått så bra som det gjort: det måste ha varit en livsomvälvande resa..!

Du har skrivit en gripande text: som vanligt lyckas du få fram de framträdande känslorna i berättelsen på ett sätt som når läsaren på ett djupt plan.

Textens komposition är snygg: starten med det missade telefonsamtalet som gör läsaren ivrig att få veta vem som ringt och vad denne haft för ärende, samtalet från husläkaren som låter olycksbådande men som bidrar till fler frågetecken, den långa resan till sjukhuset… Det känns som ett smart drag att inte låta läsaren få reda på diagnosen för tidigt, utan låta spänningen få stiga långsamt. På så sätt kommer läsaren liksom ”nära” huvudpersonens känslor hela vägen.

Som konstruktiv kritik så tänker jag att slutet på texten kanske är lite abrupt. Huvudpersonen börjar komma in på tankar om att hon inte riktigt lever i nuet så mycket som hon skulle vilja och att hon borde fånga dagen lite mer, men så slutar det där. Kanske hade dessa tankar kunnat utvecklas i ytterligare några rader för att göra slutet ännu starkare? Men det är en smaksak, såklart, och din text är som sagt gripande som den är.

Det har varit väldigt givande att läsa dina texter under kursen. Jag har fått med mig mycket både genom dem och din respons, så stort tack! Lycka till med skrivandet framöver och ha en riktigt fin sommar!