Martina

Först och främst: du har verkligen förmågan att beskriva scener så att läsaren vid läsningen ser dem väldigt tydligt framför sig. Jag kan utan svårighet föreställa mig denna gubbkärring/manskvinna/pojkflicka stå på scenen i strålkastarskenet. Snyggt drag att få fram huvudpersonens utseende genom hans egna ord snarare än genom ett tredje person-perspektiv.

Jag tycker också att den imaginära dialogen blir väldigt effektfull, både tack vare sitt budskap och sitt format. Texten får ett allvar genom exemplen du valt, och det faktum att jag känner visst obehag vid läsningen av dem innebär förstås att jag till någon del känner igen mig… Det är nog väldigt smart att ta exempel som gemene man kan känna igen sig i, för att nå målet att locka till diskussion.

Texten kulminerar på ett dramatiskt sätt i avsnittet som startar med den skjutande tonårspojken, vilket jag tycker ger monologen ännu mer tyngd. Däremot tänker jag att hoppet från det avsnittet till nästa stycke, slutet på monologen, är lite abrupt. Möjligen kunde det vara en liten paus där (och så kanske det är tänkt också?), eller så hade läsaren kunnat ledas mot avslutet lite mjukare genom ett par ”övergångsmeningar”. Men det är en detalj i en annars väldigt effektfull och dramatisk text.

Tack för läsningen, och inte minst för de tankar texten väcker!