Din text behandlar ett viktigt ämne där starka känslor är inblandade. Jag tycker att det är ett intressant grepp att fokus ligger på en lärares reaktion på ett självmord, istället för till exempel en förälders eller en väns. En snygg kontrast är den lugna, sköna stämningen som beskrivs i inledningen mot huvudpersonens känsla av bestörtning, chock och sorg när hon sedan läser dödsannonsen.
Som läsare funderar jag på vad det var som egentligen drev Natte till självmord. Han beskrivs som en ung människa med mycket tankar, och som någon som var ensam men som inte brydde sig så värst om att han inte hade kompisar. Det gör att det blir lite oklart varför han var så olycklig? Kanske hade raderna där Ellinor tänker tillbaka på Nattes tillvaro behövt utökas något för att ge läsaren en djupare förståelse inte bara för Nattes mående utan även för relationen mellan honom och läraren? Jag tänker att du kanske har valt att skriva ganska kortfattat om Natte, för att fokus inte ska hamna på ”varför” utan snarare på lärarens dåliga samvete över att inte ha lyckats förhindra ett självmord? Även med det målet tror jag att lite mer bakgrund kring Nattes mående skulle kunna vara positivt för handlingen.
Relationen mellan Ellinor och Christos upplever jag som kärleksfull och mjuk, men den står lite i kontrast mot Ellinors bestämda tanke att inte dela med sig av den tragiska händelsen. Hur kommer det sig att hon inte känner att hon kan berätta om den för Christos? Att inte veta svaret på detta stör absolut inte mig som läsare, snarare tvärtom: jag förstår att den relationen inte nödvändigtvis är det viktigaste i berättelsen, och därför tycker jag snarare att den mystiken bidrar positivt till berättelsen.
Jag tycker mycket om ditt språk: det är koncist utan att bli ”hackigt” eller fragmentariskt. Ditt sätt att skriva ger överlag din text ett driv som gör att jag som läsare sugs in i berättelsen. Det blir heller aldrig långrandigt, utan som läsare behåller jag fokus hela vägen eftersom varje rad känns viktig.
Tack för ytterligare en mycket intresseväckande text!
Som läsare funderar jag på vad det var som egentligen drev Natte till självmord. Han beskrivs som en ung människa med mycket tankar, och som någon som var ensam men som inte brydde sig så värst om att han inte hade kompisar. Det gör att det blir lite oklart varför han var så olycklig? Kanske hade raderna där Ellinor tänker tillbaka på Nattes tillvaro behövt utökas något för att ge läsaren en djupare förståelse inte bara för Nattes mående utan även för relationen mellan honom och läraren? Jag tänker att du kanske har valt att skriva ganska kortfattat om Natte, för att fokus inte ska hamna på ”varför” utan snarare på lärarens dåliga samvete över att inte ha lyckats förhindra ett självmord? Även med det målet tror jag att lite mer bakgrund kring Nattes mående skulle kunna vara positivt för handlingen.
Relationen mellan Ellinor och Christos upplever jag som kärleksfull och mjuk, men den står lite i kontrast mot Ellinors bestämda tanke att inte dela med sig av den tragiska händelsen. Hur kommer det sig att hon inte känner att hon kan berätta om den för Christos? Att inte veta svaret på detta stör absolut inte mig som läsare, snarare tvärtom: jag förstår att den relationen inte nödvändigtvis är det viktigaste i berättelsen, och därför tycker jag snarare att den mystiken bidrar positivt till berättelsen.
Jag tycker mycket om ditt språk: det är koncist utan att bli ”hackigt” eller fragmentariskt. Ditt sätt att skriva ger överlag din text ett driv som gör att jag som läsare sugs in i berättelsen. Det blir heller aldrig långrandigt, utan som läsare behåller jag fokus hela vägen eftersom varje rad känns viktig.
Tack för ytterligare en mycket intresseväckande text!