Violeta

Din text har en genomtänkt handling som redan i inledningen skapar nyfikenhet hos läsaren. Att det hinner gå ett tag innan de två huvudpersonerna möts bidrar också till att det hinner skapas en hel del förväntningar på, och föreställningar kring, vad som ska hända när de träffas. I denna text tycker jag mycket om de detaljerade miljöbeskrivningarna: jag ser verkligen framför mig hur det ser ut i rummet (och även utanför, innan Julia och David möts).

Genom hela berättelsen finns en känsla av något ouppklarat vilket gör att texten har ett inneboende driv mot ett avslut. Jag personligen uppskattar tydliga slut, så jag är glad att du valde bort ett öppet sådant (även om det säkert också hade kunnat fungera) Jag tycker också att du lyckas fint med att frammana en känsla av empati för båda karaktärerna: det är inte helt enkelt att åstadkomma när det handlar om så tydliga motsatser som en person som sitter i fängelse och en polis.

Något som jag tror att texten skulle vinna på är lite jobb med det ibland oklara berättarperspektivet: i första stycket, till exempel, skriver du om Julia i tredje person hela vägen till sista meningen där det plötsligt står ”vi”. I andra styckets första mening har du bytt till ett första persons-perspektiv - och här är det för läsaren oklart vem ”jag” är – innan du lite senare i stycket är tillbaka i att skriva om Julia i tredje person. Oklarheterna i perspektiv gör att läsningen hakas upp då och då, och jag måste gå tillbaka och läsa om vissa avsnitt flera gånger för att förstå vems tankar och upplevelser som beskrivs. Jag tror att det kan bli snyggt att växla mellan David och Julia i berättelsen, men det skulle behöva förtydligas rakt igenom texten vems perspektiv det är vi får följa.

Tack för spännande läsning!