Katja

Tack Katja för din fina text. Jag sitter och ler efter att ha läst de sista avslutande raderna i din text. Du är skicklig som på så få sidor lyckas förmedla det du gör.

Redan i de första två styckena får jag en varm känsla av att Ida är på en plats som är viktig för henne, genom hennes minnen och de känslor som väcks i hennes kropp när hon närmar sig stugan. Jag förstod det som att det var länge sedan hon varit där, ett ställe som hon tillbringat mycket tid på/kanske växt upp på, samt att hon upplever en saknad för ngt som varit.

I hennes inre dialog om att hon inte vill ge efter för känslan - blir jag nyfiken på varför hon inte vill göra det. Vad är det som gör det så jobbigt att hon inte vill göra det.

Väldigt tidigt förstår man att det är två syskon som har dialog med varandra, det märker man på sättet de pratar med varandra och de gester som utspelas. Man hade kanske inte behövt skriva ut “storasystermaneer” för man förstår av din fina beskrivningen och deras dialog, att Greta är storasyster.

Du växlar snyggt mellan de båda i dialogen, oavsett vad det är för dialog, detta med anförande före och efter. Det flyter på. Tolkar det som att det är två huvudkaraktärer men att man främst följer Ida.

Det är en sådan fin beskrivning av deras möten efter en lång tid, hur deras relation är i förhållande till varandra, trots att de är vuxna och mycket har hänt så är allt sig likt.
Det är tydligt att det är Greta som varit den som tagit ansvar och blivit kvar, att hon satt sina drömmar åt sidan samtidigt som Ida har kunnat följa sina. Som läsare förstår man att det är ngt som inte är helt uttalat mellan dom, och att det är något som väckt och väcker känslor mellan dem. De har kanske pratat om det flera gånger förut och det slutar alltid på samma sätt. Nu undviker de att lyfta på det locket eftersom visiten är kort.

Det finns en hel del som är outtalat mellan dem, förväntningar och föreställningar om hur den andra har det, borde ha det men framförallt olika syn på vad som är ett meningsfullt liv.

Hej Katja!
En väldigt bra och fin beskrivning av syskonskapets alla sidor kommer fram i din text, inte minst i dialogen. Där finns först det lekfulla och retsamma smågnabbet. Sen övergår samtalen i gemensamma minnen från barndomen och på systrars vis fyller de i orden åt varandra och skrattar så att tårarna rinner. Men som i det flesta syskonrelationer finns också avundsjuka och missunnsamhet och i Idas och Gretas fall även en oförståelse för den andres livsval. Samtalet eskalerar närmast till ett gräl. Dagen efter förstår man att båda anser sig vara den förnuftigaste systern och båda tycker sig ha ett ansvar att hjälpa den andra.

Jag gillar verkligen inledningen i bastun, redan där får man en aning om Idas personlighet. Barndomshemmet beskrivs på ett väldigt målande sätt genom Idas ögon. Precis som i din förra text har du väldigt talande liknelser, exempelvis "stämningen i det gamla köket...var lika varm som kaffet i kopparna" och sen svalnar det märkbart i rummet (precis som stämningen).

Jag tycker att texten är väldigt bra, men uppskattar själv att få tips och konstruktiv feedback så här kommer några synpunkter/tankar:
Beskrivningen av systrarnas olikheter tangerar nästan att bli för stereotyp (även om det är skickligt beskrivet): Storasyster Greta är verkligen den präktiga, stadiga med fötterna på jorden och ser dessutom ut som en hushållerska (som i en gammal svartvit matiné tänker jag mig ?) medan Ida fullt ut lever upp till urtypen av en karriärsinriktad storstadsbo både till utseende och kynne.
Man blir nyfiken på hur deras familjesituationer ser ut och det skulle vara spännande att få lite mer bakgrund. Lever Greta ensam i det stora gamla barndomshemmet? Och Ida – storstadssingel? Men övningen var ju dialog och jag förstår att det inte går att brodera ut så mycket.

Tack för en fin text!