Katja

Hej Katja! Vilken fin text du har skrivit.
VAD JAG KÄNDE OCH TÄNKTE
Intresset för texten väcktes redan de första raderna! Som läsare kände jag att jag ville veta mer och att det skulle komma längre fram Detaljen med Atarax var superfiffig och förstärkte att det var en kvinna med svårigheter som hade stark ovilja och motstånd till att åka någonstans - men var tvungen att göra det.
I detta att använda morfar som symboliken till kontrasten - hennes trygghet och ngt hon behövde för att genomföra detta. Det tog en stund att förstå vem hon skulle träffa - skapade en bild av att det kanske var ngn anhörig ex förälder, barn - tills man förstod att det var hennes ex.
Tycker att du beskriver hur sorgefasen kan se ut och hur olika den kan ta sig i uttryck - detta genom att skildra henne och honom på det sättet du gör. I sorgen som de båda känner så kan man utläsa väldigt många olika känslor dom emellan.
Att hon bla känner ett svek att han gått vidare, fått en ny familj och på så sätt "glömt" deras dotter. Han känner å ena sidan kanske en del skuld vilket gör att han ändrar sig och behåller möblerna - å andra sidan väcks gamla känslor och minnen till liv som gör att han behåller dom ett tag till - för hennes skull, tills hon är mera redo.

VAD JAG FICK MED MIG
Hur du växlar berättarperspektivet mellan henne och honom. Det var förflyttning mellan olika miljöer - men den röda tråden var att du skildrade henne i alla dom, och i handlingen rätt igenom.

Ett smart sätt att använda sig av en detalj som ex Atarax som kan säga en hel del - utan att beskriva det med ord, eller att väga upp ngt man skrivit eller kommer att skriva efteråt. 

Hej Katja!
Tack för en fin och känslosam text!

Du har ett vackert och poetiskt språk och jag tycker att du använder fantastiska liknelser i dina beskrivningar. Några rader som fastnat och verkligen imponerar är:
”känt sig frusen inuti, och höstkylan bekommer henne därför inte”
”fumlig fjäderlätt kram som närmast liknar en klapp på axeln.”
”avgrundsdjup krater av tomhet i bröstet”
”känner vinterkvällens kyla landa djupt nere i lungorna”

Sättet du varvar hennes och hans perspektiv på fungerar jättebra. Man får inte allt ”serverat” till en början vilket jag uppskattar, men det är trots det lätt att följa med berättelsen.

Du använder många sinnen in dina beskrivningar och väver in både syn, doft och hörsel på ett bra sätt. Att beskriva Magnus genom hans namn är också snyggt!

Texten är stark och väcker en hel del frågor (och det är bra gjort för en text på bara några sidor ?). Man funderar exempelvis över Lenas bakgrund och vad hon bär med sig som gör att hon fastnar i sorgen på det sätt hon gör. Hon verkar inte ha fått (eller inte velat ta emot) hjälp för att komma tillbaka efter tragedin utan har valt att fly istället. Har det alltid varit hennes sätt att hantera svårigheter? Man förstår på Magnus minne från diskbänken att de hade ett fint förhållande innan olyckan, men det känns nästan som att Lena skuldbelägger honom för den. Eller åtminstone det faktum att han lyckas gå vidare. Deras sorgearbete går verkligen i otakt. Lena verkar vara en komplex person, för det är inte helt logiskt att hon närmast tvingar Magnus att ha kvar möblerna efter Ella när hon själv inte vill ha dem.

Jag hoppas verkligen att Lenas besök vid graven får henne att våga gå vidare – det är hon värd!

Tänkte även försöka lämna lite konstruktiv feedback till din historia. Man funderar lite varför Magnus och hans nya familj ska flytta ännu en gång. Ett alternativ skulle ha kunnat vara att han hade bott kvar i huset när Lena flydde till en annan stad och att den här flytten skulle blivit den första. Men som sagt – jag vet inte om det skulle ha förbättrat berättelsen.

Tack för en mycket bra berättelse och en stark karaktärsbeskrivning av Lena! Ser fram emot att få läsa fler av dina texter.

Hälsningar Martina