Vilken rolig och snyggt komponerad text! Jag skrattade högt åt det finurliga slutet som var en av mina favoritdelar i din text, och tycker att du fått till dialogen väldigt snyggt rakt igenom texten. Särskilt imponerande är det att du lyckats få till Lars ”repliker” utan att låta honom använda ord. Vad mycket blickar och kroppsspråk kan förmedla, och vilken effekt de kan ha!
Jag tycker också att du lyckas gestalta de båda karaktärerna på ett väldigt träffsäkert sätt utan att bli övertydlig. Bara genom små korta beskrivningar får jag en klar bild av karaktärerna, och särskilt chefen kan jag se tydligt framför mig. Jag gillar greppet att chefen utöver kroppsspråk beskrivs genom detaljer kopplade till utseende och repliker, medan Lars främst beskrivs genom gester och blickar. Det känns genomtänkt att läsaren faktiskt inte får veta så mycket mer om Lars än att han verkar klurig och smart, trött på chefens översittarfasoner, samt att han vet en hemlighet om chefen som han kan använda till sin fördel. Jag funderar på om texten haft en annan känsla om den gett information om Lars utseende eller kläder på samma sätt som den gör när det gäller chefen (till exempel ”den Elvisliknande frisyren”, ”hans nystrukna krage” eller ”luggen som nu började se flottig ut”)? Kanske hade texten förlorat en del av den nu rådande stämningen om läsaren fått en lika tydlig bild av Lars yttre som av chefens.
En annan sak som jag verkligen tycker om med din text är att dialogen känns trovärdig. Precis sådär skulle en chef kunna prata, tänker jag. Man riktigt hör hans röst förändras allt eftersom han börjar förstå att Lars faktiskt har överhanden. Du lyckas också få mig som läsare att verkligen heja på Lars från de allra första raderna, och jubla för hans skull i slutet: imponerande, särskilt i en såpass kort text.
Jag ser fram emot att få läsa fler texter av dig framöver!
Jag tycker också att du lyckas gestalta de båda karaktärerna på ett väldigt träffsäkert sätt utan att bli övertydlig. Bara genom små korta beskrivningar får jag en klar bild av karaktärerna, och särskilt chefen kan jag se tydligt framför mig. Jag gillar greppet att chefen utöver kroppsspråk beskrivs genom detaljer kopplade till utseende och repliker, medan Lars främst beskrivs genom gester och blickar. Det känns genomtänkt att läsaren faktiskt inte får veta så mycket mer om Lars än att han verkar klurig och smart, trött på chefens översittarfasoner, samt att han vet en hemlighet om chefen som han kan använda till sin fördel. Jag funderar på om texten haft en annan känsla om den gett information om Lars utseende eller kläder på samma sätt som den gör när det gäller chefen (till exempel ”den Elvisliknande frisyren”, ”hans nystrukna krage” eller ”luggen som nu började se flottig ut”)? Kanske hade texten förlorat en del av den nu rådande stämningen om läsaren fått en lika tydlig bild av Lars yttre som av chefens.
En annan sak som jag verkligen tycker om med din text är att dialogen känns trovärdig. Precis sådär skulle en chef kunna prata, tänker jag. Man riktigt hör hans röst förändras allt eftersom han börjar förstå att Lars faktiskt har överhanden. Du lyckas också få mig som läsare att verkligen heja på Lars från de allra första raderna, och jubla för hans skull i slutet: imponerande, särskilt i en såpass kort text.
Jag ser fram emot att få läsa fler texter av dig framöver!