Vad roligt att du valde att fortsätta på den förra texten: fint att som läsare få veta hur berättelsen fortsätter. Även i denna text får läsaren ta del av mycket starka känslor. Det gör berättelsen intressant och levande, och jag dras under läsandet verkligen in i respektive karaktärs sinnesstämning. Jag kan dock ibland tycka att det nästan blir en aning övertydligt hur karaktärerna mår. Går det att på något sätt komprimera vissa delar så att man som läsare får veta vad en karaktär känner med lite färre ingående beskrivningar av känslotillstånden? Kanske skulle det ge handlingen ännu mer driv framåt?
Jag tycker särskilt mycket om hur du gestaltar Maria och hennes empati gentemot Jakub och systern. Det känns trovärdigt, och det är intressant att se hur hon går från att ha bävat för att lämna dödsbeskedet i den första texten till att nu allt tydligare ta sig an rollen som en stöttande medmänniska i den tragiska situationen. Hon tycks växa med uppgiften.
Snyggt att du valt att växla mellan berättarperspektiv. Det gör att läsaren kommer nära inte bara Maria utan även Natalia, och ger texten ännu mer djup. Ibland tycker jag dock att perspektivbytet blir lite otydligt. Ett exempel på det är när du skriver: ”Jag har för en gång skulle tillräckligt med plats för min rullstol, tänker Natalia. Det känns som att jag inte kan avgöra vilken smärta som gör mest ont…” Där sker växlingen så obemärkt att jag inte riktigt händer med i att ”Natalia” i den första meningen är samma person som ”jag” i den andra. Men överlag fungerar textens perspektivbyten fint och bidrar positivt till en redan stark text.
Din text har återigen ett spännande, öppet slut, och jag blir lika nyfiken denna gång på hur berättelsen kan tänkas fortsätta. Spännande att se om du fortsätter på den även i nästa övning!
Jag tycker särskilt mycket om hur du gestaltar Maria och hennes empati gentemot Jakub och systern. Det känns trovärdigt, och det är intressant att se hur hon går från att ha bävat för att lämna dödsbeskedet i den första texten till att nu allt tydligare ta sig an rollen som en stöttande medmänniska i den tragiska situationen. Hon tycks växa med uppgiften.
Snyggt att du valt att växla mellan berättarperspektiv. Det gör att läsaren kommer nära inte bara Maria utan även Natalia, och ger texten ännu mer djup. Ibland tycker jag dock att perspektivbytet blir lite otydligt. Ett exempel på det är när du skriver: ”Jag har för en gång skulle tillräckligt med plats för min rullstol, tänker Natalia. Det känns som att jag inte kan avgöra vilken smärta som gör mest ont…” Där sker växlingen så obemärkt att jag inte riktigt händer med i att ”Natalia” i den första meningen är samma person som ”jag” i den andra. Men överlag fungerar textens perspektivbyten fint och bidrar positivt till en redan stark text.
Din text har återigen ett spännande, öppet slut, och jag blir lika nyfiken denna gång på hur berättelsen kan tänkas fortsätta. Spännande att se om du fortsätter på den även i nästa övning!