Hej Violeta!
Tack för en fin och mycket gripande text!
Du är skicklig på att beskriva miljön så att läsaren försätts i en stämning innan personerna introduceras i handlingen – nästan som filmscener. De första meningarna gör att man förstår att något jobbigt/tråkigt är på väg att hända utan att man vet vad. Sen förstår man att det är två poliser på väg för att lämna ett dödsbud. Samma sak gäller den fina beskrivningen du gör av visningsrummet för att därefter beskriva Daniels kropp där den ligger och först därefter låta Jakub och hans bror komma in i rummet.
Du lyckas på ett bra sätt väva in alla sinnen i dina miljöbeskrivningar, både synintryck, ljus, ljus, känsel och dofter. Personernas utseenden beskrivs bra och även deras känslor beskrivs med flera sinnen, exempelvis ”torr i munnen”, ”hör hjärtat så hårt och snabb” och ”hög puls” – snyggt!
Beskrivningen av Jakubs reaktion när han får dödsbeskedet är stark och trovärdig. Man känner verkligen hans förtvivlan. Du har en bra röd tråd i berättelsen och gör logiska tidshopp. Som läsare är det lätt att följa med i handlingen.
Så några tips/förslag från mig (i en väldigt bra text). Texten skulle kunna vinna på att du utmanar läsaren lite genom att inte göra alla beskrivningar lika detaljerade. (ex. att låta ”kattljudet” vara bara ett ”ljud” eftersom katten kommer sen och ex. att låta läsaren själv räkna ut av den fina talande beskrivningen av ”en leende 15-årig kille med blåa ögon och brunt hår uppsatt i en stram tofs” är Daniel).
Det skulle kunna vara en effektfull start på berättelsen att låta det sista högtalaruppropet komma först för att därefter låta berättelsen nystas upp så fint som du gör. Men det är en smaksak – det är en bra start nu också.
Sammantaget en mycket fin, berörande och känslosam text! Tack för att jag fick läsa och jag ser fram emot att få läsa mer!
Hälsningar Martina
Tack för en fin och mycket gripande text!
Du är skicklig på att beskriva miljön så att läsaren försätts i en stämning innan personerna introduceras i handlingen – nästan som filmscener. De första meningarna gör att man förstår att något jobbigt/tråkigt är på väg att hända utan att man vet vad. Sen förstår man att det är två poliser på väg för att lämna ett dödsbud. Samma sak gäller den fina beskrivningen du gör av visningsrummet för att därefter beskriva Daniels kropp där den ligger och först därefter låta Jakub och hans bror komma in i rummet.
Du lyckas på ett bra sätt väva in alla sinnen i dina miljöbeskrivningar, både synintryck, ljus, ljus, känsel och dofter. Personernas utseenden beskrivs bra och även deras känslor beskrivs med flera sinnen, exempelvis ”torr i munnen”, ”hör hjärtat så hårt och snabb” och ”hög puls” – snyggt!
Beskrivningen av Jakubs reaktion när han får dödsbeskedet är stark och trovärdig. Man känner verkligen hans förtvivlan. Du har en bra röd tråd i berättelsen och gör logiska tidshopp. Som läsare är det lätt att följa med i handlingen.
Så några tips/förslag från mig (i en väldigt bra text). Texten skulle kunna vinna på att du utmanar läsaren lite genom att inte göra alla beskrivningar lika detaljerade. (ex. att låta ”kattljudet” vara bara ett ”ljud” eftersom katten kommer sen och ex. att låta läsaren själv räkna ut av den fina talande beskrivningen av ”en leende 15-årig kille med blåa ögon och brunt hår uppsatt i en stram tofs” är Daniel).
Det skulle kunna vara en effektfull start på berättelsen att låta det sista högtalaruppropet komma först för att därefter låta berättelsen nystas upp så fint som du gör. Men det är en smaksak – det är en bra start nu också.
Sammantaget en mycket fin, berörande och känslosam text! Tack för att jag fick läsa och jag ser fram emot att få läsa mer!
Hälsningar Martina
Tack för din respons Martina och framförallt för att du ger exempel, samt tips på hur jag kan utveckla texten ännu mera. Ska tänka på att inte skriva ut alla detaljer - där det är underförstått vad jag menar. När det gäller högtalaruppropet så började jag den i det sista skedet. Jag skrev i kronologisk ordning hela händelseförloppet, kändes lättare att börja med eftersom det är helt nytt för mig 
Ska utmana mig i det när jag blivit tryggare.
Hej Violetta!
Din text är stark och känslosam, och väcker intresse hos läsaren. Något som jag tycker ger en fin introduktion till det som komma skall är beskrivningen av vädret och bostadsområdet som Jakub bor i, i inledningen. Redan på de sju första raderna får jag som läsare en känsla av att detta kommer att vara allt annat än en glad och uppsluppen berättelse. Snyggt!
Överlag tycker jag att du lyckas förmedla känslan av sorg på ett väldigt trovärdigt sätt. Jag tänker att det inte är enkelt att göra det, särskilt i en text med så begränsat antal sidor, men du får verkligen till det så att jag som läsare lider med Jakub. Även berättelsens ”jag” får ge uttryck för sina känslor, inte minst inför att behöva ge det förödande beskedet, och jag sitter på helspänn när hon ringer på dörren hos pappan som ska få veta att han förlorat sitt barn. Mitt favoritavsnitt i din text är just den där jaget och Jakub möts i dörren. Det är där allt vänder, på något sätt, och du lyckas göra den scenen dramatisk och stark.
Slutet är väl genomtänkt: det fungerar som ett tydligt avslut samtidigt som det öppnar upp för något nytt. Det skulle kunna skrivas ett nytt kapitel om rättegången efter det där högtalaruppropet, lika gärna som man som läsare kan se uppropet som ett slut på den första akuta fasen av chock och sorg efter ett förlorat barn. Skickligt komponerat!
Och så lite konstruktiv kritik: din text innehåller ganska många detaljerade beskrivningar av miljöer och karaktärer. De är målande och innehållsrika, och som läsare får jag en tydlig bild av både karaktärerna och av platserna de befinner sig på, men på ett par ställen känner jag att de riskerar att stoppa upp berättelsen lite, istället för att ge handlingen flyt framåt. Är till exempel den detaljerade beskrivningen av Jakubs hall precis efter dödsbeskedet helt nödvändig för handlingen? Detta är dock verkligen en smaksak, och dina beskrivningar är som sagt väldigt välskrivna i sig samtidigt som de överlag i allra högsta grad bidrar till att ge texten djup.
En annan sak jag tänkte lite på är att det kanske går att variera ordvalet lite på ett par ställen så att det inte riskerar att bli repetitivt? Ett exempel är första stycket där du skriver ”några enstaka fönsterlampor”, ”…några cyklar…” ”några garageuppfarter…” och ”några enstaka fordon…” Ett annat är när du skriver om Jakub: kanske kunde du variera lite där och någon gång byta ut ”Jakub”? Istället för ”Katten strök sig mot Jakub” skulle du kunna skriva ”Katten strök sig mot sin husse”, eller så? Återigen: en smaksak!
Tack för läsningen: väldigt givande att få ta del av en så stark berättelse!
Din text är stark och känslosam, och väcker intresse hos läsaren. Något som jag tycker ger en fin introduktion till det som komma skall är beskrivningen av vädret och bostadsområdet som Jakub bor i, i inledningen. Redan på de sju första raderna får jag som läsare en känsla av att detta kommer att vara allt annat än en glad och uppsluppen berättelse. Snyggt!
Överlag tycker jag att du lyckas förmedla känslan av sorg på ett väldigt trovärdigt sätt. Jag tänker att det inte är enkelt att göra det, särskilt i en text med så begränsat antal sidor, men du får verkligen till det så att jag som läsare lider med Jakub. Även berättelsens ”jag” får ge uttryck för sina känslor, inte minst inför att behöva ge det förödande beskedet, och jag sitter på helspänn när hon ringer på dörren hos pappan som ska få veta att han förlorat sitt barn. Mitt favoritavsnitt i din text är just den där jaget och Jakub möts i dörren. Det är där allt vänder, på något sätt, och du lyckas göra den scenen dramatisk och stark.
Slutet är väl genomtänkt: det fungerar som ett tydligt avslut samtidigt som det öppnar upp för något nytt. Det skulle kunna skrivas ett nytt kapitel om rättegången efter det där högtalaruppropet, lika gärna som man som läsare kan se uppropet som ett slut på den första akuta fasen av chock och sorg efter ett förlorat barn. Skickligt komponerat!
Och så lite konstruktiv kritik: din text innehåller ganska många detaljerade beskrivningar av miljöer och karaktärer. De är målande och innehållsrika, och som läsare får jag en tydlig bild av både karaktärerna och av platserna de befinner sig på, men på ett par ställen känner jag att de riskerar att stoppa upp berättelsen lite, istället för att ge handlingen flyt framåt. Är till exempel den detaljerade beskrivningen av Jakubs hall precis efter dödsbeskedet helt nödvändig för handlingen? Detta är dock verkligen en smaksak, och dina beskrivningar är som sagt väldigt välskrivna i sig samtidigt som de överlag i allra högsta grad bidrar till att ge texten djup.
En annan sak jag tänkte lite på är att det kanske går att variera ordvalet lite på ett par ställen så att det inte riskerar att bli repetitivt? Ett exempel är första stycket där du skriver ”några enstaka fönsterlampor”, ”…några cyklar…” ”några garageuppfarter…” och ”några enstaka fordon…” Ett annat är när du skriver om Jakub: kanske kunde du variera lite där och någon gång byta ut ”Jakub”? Istället för ”Katten strök sig mot Jakub” skulle du kunna skriva ”Katten strök sig mot sin husse”, eller så? Återigen: en smaksak!
Tack för läsningen: väldigt givande att få ta del av en så stark berättelse!
Tack Katja för din fina respons på min text och din konstruktiva feedback på vad som fångade ditt intresse, men också vad som kan utvecklas. Det uppskattar jag. Ex att beskriva hallen - hade skrivövningen inte handlat om gestaltning utan ngt annat så kanske jag inte hade beskrivit hallen så mkt. Du har rätt i det. I en sådan situation direkt efter att han får dödsbudet hade man kunnat skriva ngt helt annat. Detta är helt nytt för mig - så jag håller mig till övningen och när jag blir tryggare och bättre så hoppas jag att det blir lite annorlunda
Tack även till feedbacken om att variera ordvalet! Jag tog med mig det lite mera i nästa text, def. ngt jag tänkte på. Det blir mera levande och mindre enformigt.
Tack även till feedbacken om att variera ordvalet! Jag tog med mig det lite mera i nästa text, def. ngt jag tänkte på. Det blir mera levande och mindre enformigt.
Starkt, bra inlevelse i jaget. Bra också hennes fokus på pappan. Lite undrande bara på bårhsuet om det också är hennes uppdrag. Men annars levande och det som gör det är hur du är omsorgsfull med detaljerna, det skapar en mycket hög grad av närvaro.
Kommentarer i texten.
Tack för feedbacken. Det står kommentarer i texten. Menar du i dokumentet som du bifogat i ditt svar? Ser det inte. Vänligen Violetta
Ja, tack
Vad gäller din undring om det är polisens uppdrag att visa kroppen - så är svaret att det kan vara det. I de flesta fall är det dödsfallshandläggarna på polisen som gör det, de handlägger samtliga dödsfall från start, oavsett orsaken till döden. I de fall det handlar om misstanke om ett mord så tillsätts en FLO - Family Liasions officer vars roll är att följa familjen under hela dödsprocessen. Det kan vara allt från att lämna dödsbudet, vara med vid visning, begravning, hålla förhören med de anhöriga, lämna information och ge information under processens gg. Familjen har 1-2 poliser som är "prickade" i arbetet med dem - öka möjligheterna till att skapa ett förtroende, tillit, trygga och stötta dem osv. Metoden kom till svenska polis 2020. Kommer från England och har funnits där i väldigt många år