Jag ska börja med att erkänna att eftersom du skrev att detta är en självbiografisk berättelse så bläddrade jag till slutet av texten så fort jag läst inledningen för att försäkra mig om att allt gått bra. Jag kände mig lättad när jag läste ditt tillägg till texten i slutet, och är verkligen glad för att allt gått så bra som det gjort: det måste ha varit en livsomvälvande resa..!
Du har skrivit en gripande text: som vanligt lyckas du få fram de framträdande känslorna i berättelsen på ett sätt som når läsaren på ett djupt plan.
Textens komposition är snygg: starten med det missade telefonsamtalet som gör läsaren ivrig att få veta vem som ringt och vad denne haft för ärende, samtalet från husläkaren som låter olycksbådande men som bidrar till fler frågetecken, den långa resan till sjukhuset… Det känns som ett smart drag att inte låta läsaren få reda på diagnosen för tidigt, utan låta spänningen få stiga långsamt. På så sätt kommer läsaren liksom ”nära” huvudpersonens känslor hela vägen.
Som konstruktiv kritik så tänker jag att slutet på texten kanske är lite abrupt. Huvudpersonen börjar komma in på tankar om att hon inte riktigt lever i nuet så mycket som hon skulle vilja och att hon borde fånga dagen lite mer, men så slutar det där. Kanske hade dessa tankar kunnat utvecklas i ytterligare några rader för att göra slutet ännu starkare? Men det är en smaksak, såklart, och din text är som sagt gripande som den är.
Det har varit väldigt givande att läsa dina texter under kursen. Jag har fått med mig mycket både genom dem och din respons, så stort tack! Lycka till med skrivandet framöver och ha en riktigt fin sommar!
Du har skrivit en gripande text: som vanligt lyckas du få fram de framträdande känslorna i berättelsen på ett sätt som når läsaren på ett djupt plan.
Textens komposition är snygg: starten med det missade telefonsamtalet som gör läsaren ivrig att få veta vem som ringt och vad denne haft för ärende, samtalet från husläkaren som låter olycksbådande men som bidrar till fler frågetecken, den långa resan till sjukhuset… Det känns som ett smart drag att inte låta läsaren få reda på diagnosen för tidigt, utan låta spänningen få stiga långsamt. På så sätt kommer läsaren liksom ”nära” huvudpersonens känslor hela vägen.
Som konstruktiv kritik så tänker jag att slutet på texten kanske är lite abrupt. Huvudpersonen börjar komma in på tankar om att hon inte riktigt lever i nuet så mycket som hon skulle vilja och att hon borde fånga dagen lite mer, men så slutar det där. Kanske hade dessa tankar kunnat utvecklas i ytterligare några rader för att göra slutet ännu starkare? Men det är en smaksak, såklart, och din text är som sagt gripande som den är.
Det har varit väldigt givande att läsa dina texter under kursen. Jag har fått med mig mycket både genom dem och din respons, så stort tack! Lycka till med skrivandet framöver och ha en riktigt fin sommar!