4. Berättarperspektiven

  1. Jag-formen.

    Du skriver utifrån ett jag. Fördelen med detta är att du kommer nära din karaktär. Nackdelen är att du bara kan berätta det jaget vet. Om du vet mer än jaget och vill förmedla det till läsaren blir det besvärligt.

  2. Hon/han, subjektiv.

    Kallas även "på axeln-perspektivet". Nära jagformen. Du kan gå in i karaktären, vad den tänker och känner. Men kan också se karaktären utifrån. Och du kan också lättare växla mellan flera olika karaktärer. Var bara tydlig i övergångarna, och hoppa inte för flitigt emellan, det kan bli rörigt. Tänk också på att du då har placerat berättaren nära karaktären, berättaren befinner sig i samma värld som karaktären. Så det blir svårt att övertygande göra reflektioner som ligger långt utanför karaktärens referensvärld. Se allvetande berättare. 

  3. Hon/han, objektiv.

    Kallas även "flugan på väggen". Eller filmiskt berättande. Läsaren ser karaktärerna enbart utifrån som på en filmduk eller teaterscen. Hemingway och en del deckarförfattare använde den tekniken. 

  4. Allvetande berättare.

    Den klassiska berättartekniken. Tolstoj, Dickens etc.. Berättaren ser allt, vet allt. Kan gå in i karaktärernas huvud, men också på ett par meningar förflytta sig 200 mil eller 200 år. Den besvärliga med denna teknik är att författaren verkligen måste vara allvetande. Om vi tar en biperson som kommer in, uppför sig underligt och sedan försvinner ut ur handlingen. Om du använder dig av tredje person subjektiv eller första person, jag-form, så kan du låta det vara så. Därför att bipersonen kommer in och försvinner ur karaktärens och berättarens värld. Ingen vet vart och du behöver inte berätta. Men är du allvetande kommer läsaren att ställa kraven på dig, vem var han? Var kom han ifrån? Vart försvann han? 

  5. Det finns mängder av experimentformer. Du-formen.

    Att skriva i andra person. Besvärlig form, blir lätt sentimental. Vi-formen har provats. Man-formen etc..