Övning 3

En bra roman består i första hand av bra scener, i andra hand av en bra historia. Läs igenom texten nedan. Titta sedan runt i det rum ni sitter i, ta fram ett föremål, skriv en scen där detta föremål har en central roll.

Scener.

En roman består i första hand av bra scener. I andra hand av en bra historia. Det är i scenerna gestaltningen blir till. Det är i de enskilda scenerna du lär känna karaktärerna och blir engagerade i deras öde. Också de som griper tag, som man kan minnas flera år efter att man läst boken. Kanske till och med glömt huvudhistorien.

Det jag menar med en scen är en tidsmässigt oavbruten händelse. Oftast också utspelandes i ett rum. (Karaktärerna kan ju nu förflytta sig under scenens gång). Med andra ord, hoppar du framåt tio minuter eller en vecka är det vanligtvis en ny scen.

Självfallet!

Att ha en bra historia är ingen nackdel. Men många av de största romanerna har en mycket enkel grundhistoria.

Alltså ju tydligare grundhistoria du har desto mer fokus kan du lägga på scenerna, karaktärernas egenheter, små bihistorier. Anekdoter om platsen. Helt enkelt det som gör texten levande.

Tänk motsatsen, en mycket komplex intrig gör att du måste lägga ner mycket energi och utrymme på att förklara för läsaren hur allt hänger samman. Mycket svårare då att göra historien levande.

Jag brukar till mina scener ställa frågorna.

Frågorna till texten.

Vad sker?

Vad handlar denna scen om, både på ytan. Men också på djupet. På ytan kanske det är en diskussion om hur gå vidare med utredningen av ett mord. Men på djupet en maktkamp mellan kommissarien och nya åklagaren.

På ytan en klasskamrat som vill hjälpa en klasskamrat med hennes studier. Under ytan? Han ville få röra hennes bröst. Tänk på dess båda plan. Vad handlar ytan om. Och där under, vad handlar det egentligen om.

Vem – Vilka är huvudpersoner?

Vems scen är det? För vem är scenen viktig. Det är lätt hänt som jag berör i avsnittet om Dialog. Du har två karaktärer A och B, du följer dem var för sig, men så möts de. Du ställer ut kameran på golvet och tappar för vem scenen är viktig. Det blir ingens scen.

Och ett grundfel, byt inte perspektiv. Byt inte vem långt in i texten. Du känner att nu måste jag ändå vis hur A tänker, annars blir det obegripligt. Men det kanske är obegripligt för B. Ja, då ska det också vara obegripligt för mig som läsare. Om det nu är Bs historia vi följt.

Var utspelar det sig?

Gör rummet tydligt. Ett exakt likadant gräl, mellan en kvinna och hennes svärmor, som utspelar sig hemma i köket eller på ICA uppfattas olika. Det på ICA är mycket mer laddat eftersom det sker offentligt. Ibland är det naturligt att grälet, uppgörelsen sker vid köksbordet eller på chefens rum. Men tänk efter, kan du flytta scenen? Till ICA, till en afterwork. Också i de inre tankarna. Jo, lätt löst att din huvudperson ligger och reflekterar hemma i sängen över allt som hänt. Men går det att flytta, det är middag hemma hos lätt förvirrade mamma, tankarna tränger på och mamma tar om samma sak tre gånger. Mycket lättare då att få ut en energi, en spänning.

Tänk också, vad vill du säga med scenen? Ta exemplet ovan. Att låta den utspela sig hemma i köket hos en förvirrad mamma kan lättare göras till en bild av hur pressad din huvudperson är, hur hela hennes tillvaro håller på att falla samman. Kanske också som en bild av hennes ensamhet.

När sker det?

Inte bara i den faktiska tiden, morgon eller kväll. Utan det viktiga, tiden i förhållande till scenen innan. Ett inte ovanligt fel är att jag som läsare börjar misstänka att din huvudkaraktär inte har något närminne. Ett gräl hemma, sedan kommer hon till skolan eller ridhuset, och det är som om grälet är glömt. Så hur lång tid har det gått, sker denna scen kort efter den föregående och din karaktär är i affekt. Eller har det gått några dagar så att hon har hunnit börja bearbeta det som skett. Detta är ett sätt att skapa en känsla av utveckling i texten, så tänk efter vad tar din karaktär med sig in i denna scen från de föregående och på vilket sätt.

Så din huvudkaraktär har precis innan hon åkte till stallet grälat med mamma, låt henne få ett utbrott på hästen för att den inte står still då den ska ryktas. Jag som läsare förstår att det inte är hästen hon är arg på.

Hur sker der?

Hur agerar dina karaktärer. Ofta är inte det viktiga vad karaktären gör eller säger. Utan det viktiga för att få en dramatik, att romanen lever, det är hur personen gör. Det viktiga är inte att de grälar. Utan hur de gör det. Det är då jag som läsare får syn på karaktärerna och det skapas ett djup. Det är inte så intressant att din detektiv löser ett brott. Det förväntar jag mig. Men jag vill veta hur kommissarien löser brottet. Det är ointressant att din hjälte räddar världen om du skriver fantasy, jag förutsätter det som läsare. Däremot vill jag veta hur.

Om din huvudperson förlorar sin familj. Sonen flyttar till farmor. Dottern rymmer på sin artonårsdag hemifrån. Det är ingen historia. Men hur, där blir det intressant.

Varför sker det? Egentligen!

Varför gör dina karaktärer det de gör? Ta reda på deras agenda. Gå in på djupet. Varför vill dottern rymma hemifrån, egentligen. Inte bara att hon är besviken på mamma. Utan varför? Vill hon hämnas? Göra mamma illa? Eller bara fly från allt?

Varför är kommissarien så engagerad i X försvinnande? Han hade en bror som försvann när de var i tonåren. Han och Xs hustru gick i samma klass och egentligen är han förälskad i henne. Han är pressad av chefer. Känner att det inte gått så bra de senaste åren? Karriären är i fara. Hans äktenskap är uselt. Och jobbet perfekta ursäkten att hålla sig borta.

Vad ville du säga?

En läsare kommer inte att komma ihåg allt du skrivit i din scen. Som läsare tar man med sig en eller kanske två tankar. Som i en sammanfattning. Oj, deras äktenskap är verkligen på upphällning. Eller: Det är verkligen något skumt med danskan. Eller nu är väl kommissarien verkligen inne på fel spår. Det är det man kommer ihåg.

Och vissa detaljer, och de är ofta personliga, att en bil var samma som jag själv hade. Att vänta nu, i ett sådant där hus har jag varit. Av dessa detaljer skapar sig läsaren sin roman.

Men det du behöver tänka på är, vad ville jag säga med den här scenen. Vad ville jag skulle framgå. Är denna bara en transport? Kanske strykas, men fundera på vad du kan göra av den.

Clint Eastwood skriver att om han ska göra en scen av en man som kliver ut ur en taxi och in i en hotellfoajé. Den första frågan han måste ställa sig är om denna scen behövs. Om inte? Stryk. Gör den det för att filmen annars skulle bli obegriplig eller vad nu argumentet än är, så då är nästa tanke. Vad kan jag berätta om mannen som jag inte kan berätta någon annanstans. Han tittar efter en vacker kvinna? Han tittar inte efter kvinnan? Han slänger taxikvittot på marken. Han viker prydligt ihop det och stoppar i plånboken. Dessa olika bilder, ger oss material att skapa en levande karaktär.

Så grundknepet du har en scen som du måsta ha med. Du måste informera om någonting, ett genombrott i brottsutredningen, du behöver förflytta A från villan till att besöka svärmor. Ge läsaren något annat. Som om du berättade något annat. Jag som läsare tar med informationen. Som i utredningen: Ja, jag får nya fakta, men framförallt att här pågår en maktkamp mellan kommissarien och åklagaren.

A sätter sig i bilen, för att köra iväg, då anfaller minnena henne och hon kör vilse i sin egen hemstad. Ja, du har förflyttad henne till svärmor, men framför allt visat hur frånvarande hon är.

Detaljernas vikt.

Det är i detaljerna konstverket skapas. Det är i detaljerna du ser storheten.

Återigen du ska som författare skriva in läsaren i texten. Ge läsaren en plats. Ge bilder läsaren kan arbeta med. Det är dessa detaljer som läsaren skapar karaktärerna av. Som läsaren omvandlar till en plats – en karaktär.

Att låta din karaktär gå in på ett café och ta en kaffe. Att bara skriva så, gör inte rummet levande. Det är inte mycket som behövs.

En plats vid fönstret blev ledigt. Hon trängde sig ner där.

Det det säger är att det finns fönsterplatser och att det är rätt fullt.

Att en av dina karaktärer tar av sig glasögonen och putsar dem med slipsen. Det ger oss en bild av den karaktären.

För det är just detta det handlar om, ge läsaren näring till hens bilder. Men också att en text ska vara större än berättelsen. I en text där bara det berättas om behövs för historien känns trång. Ospännande. Plocka in detta med slipsen. Eller att någon av din karaktärs vänner kommer på kryckor efter en ridolycka. Har inget med historien att göra, men skapar en sidoberättelsen. Ett minidrama.

Vilande och bärande scener.

Ett inte ovanligt misstag man gör när man skriver är att i en roman ladda varje scen. Att låta varje scen bli dramatisk och viktig. Detta kan då leda till ett manus där varje enskilt kapitel är mycket bra. Men där jag som läsare storknar trettio sidor in. Och detta beroende på att det inte finns någon vila.

Vad som också sker om du staplar viktiga scener efter varandra är att alla scener blir lika viktiga, alltså texten blir närmast nihilistisk, allt blir lika viktigt, i förlängning, allt blir lika oviktigt.

För att en dramatisk sven ska framstå som viktig och bärande så bör en vilande scen ligga innan och efter. Tänk det som en relief. Att om du ska få syn på något, vill framhålla dess vikt, så låt inte annat lika dramatiskt omge den.

Med bärande scener menar jag sådana som är avgörande för historien. Som är dramatiska höjdpunkter och vändpunkter.

Plocka ut dem, lägg dem på rad, är det för många i rad, försök hitta mellanscener så att läsaren kan andas. Visst, när du kommer till ett dramatiskt slut, visst kan du ha två – tre bärande scener efter varandra. Men det är en utmaning att se till att de inte slår ut varandra.

Vilande scener är då det inte händer så mycket. Se Clint Eastwoods exempel. Egentligen är de utbytbara, de behövs inte för att driva historien framåt. Men de behövs för att fördjupa karaktären och miljön.

Frysta eller kondenserade scener.

En text där alla scener berättas i samma tempo blir till sist monoton, och som i exemplet ovan, blir till sist nihilistiskt, alltså om allt är lika viktigt, om allt får ta lika stor plats, blir till sist allt lika oviktigt.

Du behöver växla tempo i scenerna. Vissa saker som är viktiga kanske bara glimtar förbi i fem sekunder. Skriver du så, så kommer läsaren inte att lägga märke till dem, kanske just i den stunden halkade läsarens tankar iväg på annat.

Ungefär som en musiker, en dirigent. Spelar du tonerna exakt som de står är risken att musiken uppfattas som mekanisk. En dirigent tolkar fram ett stycke. Vad ska lyftas fram, vad ska hållas tillbaka.

Frysta scener.

Det är ögonblicket då en man försvinner. Det sista hustrun hör av honom är det han säger till den i telefonen.

- Jag kommer.

Hör hur han går ut genom dörren. Det tar fem sekunder. Kanske din romans viktigaste scen. Stanna i den. Låt hustrun reflektera, tänka vem var det som ringde, vad kort och pressad han lät, låt henne tänka att hon ska ropa på honom, be honom komma in med en värktablett. Låt henne höra ljud därute i hallen. Låt henne höra hur låset kärvar. Låt henne se att det utanför är ett gråväder. Låt en vindil komma från ytterdörren smyga in i sovrummet med kalluft.

Genom att göra så betonar du, utan att förklara, hur viktig den scenen är. Och du gör det genom att låta den få ta tid.

Kondenserade scener.

Det du behöver berätta för romanens skull, för att de ska bli begriplig, men som i sig själv inte är viktigt.

Ta Fantasy-romanen. Du behöver komprimera tid annars skulle romanen bli otympligt lång.

Så skriv ungefär som så:

”Den vintern, den våren, den sommaren som var ovanligt het, och hösten därpå sökte de igenom sju dalar, fyra städer, tjugotre byar utan att hitta en enda av Trollkarlsätten. Och det fanns stunder, då Nils längtade tillbaka och hade det inte varit för detta, att om han återvände så satte han Malin och barnen i fara.

Så oktober hade det blivit då kom fram till…”

Tillbakablickar.

För det första.

Det är alltid bättre dramaturgiskt att skriva i realtid. Det pågår då läsaren läser. En tillbakablick är en avslutad händelse, inte lika laddad, inte lika dramatisk. Karaktären har ju överlevt.

För det andra.

Gör bisatsen till huvudsats. Med detta menar jag. Har du med en tillbakablick vars enda funktion är att förklara något till huvudhistorien, då tappar texten energi. Gör en egen scen av den, en liten historia.

Och underställ den inte huvudhistorien. Ge den en egen dramatik och lämna också över till läsaren att göra en tolkning.

A träffar B. Det enda du egentligen vill visa med detta är hur de träffades och hur det var på hennes initiativ, och hur det i hela deras samliv varit hon som tagit initiativen. Till att skaffa barn, till att köpa huset. Om du skriver så, ”redan från första stund var A den som…”. Då blir den en bisats, ointressant.

Lyft istället ut en scen. Då när hon vill ha barn, det första, han kanske tveksam, hur hon handgripligen förför honom, får honom att strunta i kondomen. Gör en scen av detta där och då. Och lämna till läsaren att tolka den.

Så tänk detta. Att en tillbakablick ska du kunna plocka ut ur texten. Den ska ha en egen dramaturgi, något eget att säga.

Utvikningar.

Du behöver inte berätta allt om din karaktär. Tänk: Behövs detta? Tillför det något till texten, till det du vill berätta.

Dina karaktärer är dina verktyg, som skådespelare. De finns där för att tydliggöra din historia, det du vill berätta. Så din lojalitet ligger mot din texts intention. Inte mot karaktären. Är karaktärens bakgrund oviktig för historien. Ta inte med den. Hennes arbete är kanske inte viktigt. Nämn det då bara i förbigående. Du behöver inte gestalta hennes arbetsdag. Det gör bara att du tappar fokus.

Behöver du få in information. Tänk då på att det kan döda din texts energi och närvaro. Så som jag nämnt i avsnittet Vilande scener, gör något annat av det.

Du kan också låta din karaktär tänka, på så sätt ge mig informationen. Viktigt då att jag känner att det är hen som tänker. Att hen tänker utifrån det nu och det sinnestillstånd hon befinner sig i.

Möjligheter och planteringar.

En roman som blir alltför förutsägbar är trist.

I en text behöver du överraska. Detta för spänningens skull. Om jag i vår roman hela tiden vet hur A kommer att agera, att hon i hela romanen kommer att vara arg på sin mamma.

Om kommissarien bara följer ett och samma spår och det leder spikrakt till mördaren.

Om hjälten i din fantasy-roman alltid segrar.

Ja i alla dessa tre varianter blir det förutsägbart.

Om du ska gestalta en olycklig människa som ständigt misslyckas. Då vet jag när du skriver en scen, hur den slutar, nämligen att X misslyckas.

Ge mig hela tiden öppningar, möjligheter till annat. Ge mig misstanken att kommissarien kommer att misslyckas eller fånga fel mördare.

Ge mig tanken att A och hennes mamma kan försonas. Att de har möten i glimtar där det är bra. Där de för någon sekund uppnår en förtrolighet.

Då vet jag aldrig när jag läser en scen hur den ska sluta. Och det gör mig nyfiken.

Så lägg ut många spår.

Som sagt, finns det bara ett spår och jag hela tiden ligger tio-tjugo sidor före karaktären i texten, så blir det trist.

Så låt dina karaktärer då och då överraska mig, uppträda ologiskt.