Övning 1.

Återseendets glädje.

Eller:

Återseendets sorg.

Personbeskrivning.

I dag kan man inte gestalta en person genom att beskriva hennes yttre, som att tätt sittande ögon ska gestalta ointelligents, stor näsa snålhet. Det anses med all rätt fördomsfullt och rasistiskt.

Det finns två olika skolor i detta med personbeskrivning. En del menar att man absolut ska ge en bild av karaktären. Att det är viktigt att läsaren har något att skapa sin bild utifrån.

Den andra som jag själv i mitt eget skrivande föredrar är att försöka fånga karaktären hos människan. Temperamentsfull, tråkig, avog. Men visst använder jag beskrivning. För utseendet kan prägla en människa, men framför allt hur andra människor behandlar den personen. En vacker människa får en annan behandling än en kraftigt överviktig.

Tänk på dessa ord är värdeladdade.

Skillnaden i orden smal – smärt – mager.

Eller: Tjock – välväxt – mullig.

Olika laddningar.

Ett grundmisstag är att börja med att beskriva personen innan du för in honom/henne i handling.

Då har jag ingen karaktär att fästa dessa beskrivningar på.

Och om du ger mig en fullständig beskrivning av din karaktär första gången vi stöter på honom, så kommer jag tjugo sidor senare att ha glömt det mesta.

Så introducera i handling. Låt din karaktär göra något, säga något. Och i det, ge mig något drag hos personen, ett temperament, en gest, en signifikant rörelse. I nästa scen vi möter vederbörande, ge mig ytterligare något drag.

Tänk också på att använda alla sinnen. Inte bara syn och hörsel. Doftar personen. Kan du använda känsel. I en intim situation använd smaksinnet.

Miljö - platsbeskrivning.

Miljön i en text har olika funktioner. Det viktigaste är att skapa en plats för karaktärerna att agera från.

Men platsen är också betydelsebärande. Även om du inte tänkt på det, så läser läsaren in platsens betydelse. Om du har ett gräl i en modern villa en vacker sommarmorgon eller exakt samma repliker, exakt samma gräl i en sliten förortslägenhet en regnig eftermiddag i november, så kommer läsaren att tolka grälet olika.

Och detta går att arbeta med. Miljön som betydelsebärare och/eller som stämningsskapare.

Regniga och stormiga nätter. Har använts i många deckare och rysare. Kan lätt bli kliché. Men tänk efter, lek med det, vad händer om jag låter dagen bli dallrande het, om det där hotellrummet är smutsigt, eller närmast överdrivet lyxigt.

Miljön kan också vara en av karaktärerna. Tänk på en roman som ”Den gamle och havet” av Hemingway. Den har tre huvudkaraktärer. Den gamle fiskaren, svärdfisken och havet. I andra romaner har staden en bärande roll. Till exempel Per-Anders Fogelströms serie om Stockholm. Fram till moderna deckare, som Jens Lapidus ”Snabba cash”, där olika stadsmiljöer är viktiga, inte bara en scen för de agerande, utan viktiga i sig själv. Förorten kontra Stureplan.

När du gör en miljöbeskrivning så finns det två sätt. Du kan självfallet också växla mellan dessa två former.

Direkt miljöbeskrivning.

Det första är det jag kallar för direkt miljöbeskrivning. Alltså du beskriver rakt upp och ner: Rummet var stort. Bordet var täckt av frukostrester.

Tänk på att inte dra på för mycket: Tre, fyra detaljer räcker för att läsaren ska skapa sig en bild av rummet. Lastar du på fler finns det risk att det för läsaren blir för många detaljer att hålla reda på. Hur många av oss har inte bläddrat förbi långa miljöbeskrivningar i artonhundratalsromaner. (De behövdes då, i en tid när inte bio och TV fanns och de flesta inte var särskilt beresta. Men i dag har alla svenskar en bild av Stockholm eller Dalarna eller New York, även om vi aldrig varit där. Vi har sett det genom film och Tv och tidningsbilder.)

Miljön kan också vara ett sätt att skapa utveckling i en text. Låt oss än ta en trädgård. Låt den förfalla, låt den bli en bild av en drabbad familjs förfall. Låt huset bli skitigare, låt saker gå sönder och kastas och inte ersättas.

Boris Vian har i sin ”Dagarnas skum”, gjort detta lysande. Huvudpersonen upplever en till att börja med lycklig kärlekshistoria, lägenheten han bor i är stor och luftig. Men ju sämre kärlekshistorien och ju närmare döden hans älskade kommer, desto mindre blir lägenhet till dess den upphör att existera.

Tänk också på att vi har fem sinnen. Begränsa inte miljöbeskrivningen till synintrycken. Utan hur låter platsen? Hur luktar det där? Får karaktären en viss smak i munnen? Hur känns den? Är det ett så varmt rum så att det klibbar mot huden?

Det är också så att vi är översvämmade av bilder. Vi är lite avtrubbade vad gäller bilder och ljud. Inte i lika hög grad vad gäller dofter och känsel och smak. Du kan med en exakt doft, nå direktare till läsarens sinne än med en aldrig så stark bild.

Indirekt miljöbeskrivning.

Den andra formen är indirekt miljöbeskrivning. Själv föredrar jag den i mitt eget skrivande. Du låter aldrig texten stanna upp och göra beskrivningar. Du beskriver miljön i handling. Som exemplet ovan med bordet täckt av frukostrester: Med en irriterad rörelse svepte han rent bordet från brödrester.

I denna indirekta miljöbeskrivning kan du verkligen fullt ut använda dig av alla sinnen. Hur din person tar i saker. Känner lukten i näsan. Hör den där fläkten. Etc.

Använd också, när det passar, miljöbeskrivningen till att fördjupa din text. Hur reagerar din karaktär på platsen, rummet. Förväntat, eller oväntat?