Att skriva tar tid

Att skriva tar tid- om skrivandets faser

 

Något om skrivprocessen

Om man frågar olika författare hur de skriver sina böcker, förstår man snart att de skriver på väldigt olika sätt. Några gör grundliga efterforskningar innan de börjar eller gör en synopsis som de sedan håller sig till när de skriver. Andra skriver på känn, utvecklar det som känns relevant, stryker och skriver om mycket på vägen. Somliga kan inte skriva en rad utan deadlines, medan en del inte ens kan sätta sig vid datorn om de tror att någon förväntar sig det av dem. Inget sätt är naturligtvis bättre än det andra.

 

En viktig del av det att bli författare, handlar om att lära känna sin egen skrivprocess. Den kanske inte alls är som man hade tänkt sig att den skulle vara. Det är inte ens säkert att man gillar sin skrivprocess, när man väl lär känna den! Mer eller mindre säkert är dock att processerna – både den att lära känna sin skrivprocess, och skrivprocessen i sig – tar TID. Troligen mycket längre tid än man någonsin kunde föreställa sig.

 

För de som gått skrivarkurser med inlämningsdatum som löpt på i jämn fart, kan det vara chockartat att märka hur stor skillnaden är när man ska börja skriva på egen hand. Plötsligt är man lämnad åt sin egen process, och kanske kan man inte längre producera i den takt man vant sig vid.

 

Efter all övning är det dags att skapa från grunden och  eget skapande – tar TID.

 

Skrivandets faser

Skrivprocessen är som sagt olika för alla, och kan dessutom skilja sig åt från bok till bok. En författare som först skriver en diktsamling och därefter en historisk roman, arbetar troligen inte på samma sätt båda gångerna. Men generaliserar man kan man säga att skrivprocessen i sig innefattar olika faser, som var och en fungerar på olika sätt. Här kommer ett grovt försök att beskriva några av faserna (en annan författare skulle säkert beskriva dem annorlunda):

  

1. Inspiration

Den skrivfas som är mest mytomspunnen är det inspirerade flödet, även kallat "flow". Under Romantiken (från mitten av 1800-talet) var den gudomliga inspirationen det som kännetecknade en författare. Många föreställer sig fortfarande att det är så skrivande ska gå till - diktaren sätter sig ned, blickar mot himlen och plötsligt skriver han eller hon med rasande fart. En del av kritiken mot skrivarskolor verkar för övrigt komma ur den här föreställningen. "Lära sig att skriva? Det ska väl bara komma!"

 

Men inspirationen är inte bara en myt. Somliga författare kan än idag beskriva känslan som att någon annan som skriver genom den. Oftast är det dock mindre dramatiskt, man har flyt helt enkelt, idéerna är många, det är lätt och roligt att skriva. Jag brukar likna denna fas vid en förälskelse, man "upptäcker" sin text och allt känns fantastiskt. Det kan med lite tur vara en lycklig och intensiv tid.

 

Några saker är dock viktiga att komma ihåg. För det första är flow inte den enda fasen i skrivandet. Om man känner sig inspirerad ska man vara glad, men om man aldrig upplever det där flödet ska man å andra sidan inte vara ledsen. Någon kanske upplever inspiration under planeringsfasen, men har ingen alls kvar när det är dags att börja skriva. Någon kanske känner sig inspirerad vid en helt annan fas av skrivandet, till exempel redigeringen. Inspirerat flow är inte nödvändigt för att kunna skriva!

 

Men, för det andra: Om man drabbas av inspiration ska man låta den styra. Det är dumt att kontrollera det inspirerade skrivandet, se det i stället som en materialkälla. Man skriver ofta en hel del både lysande och mindre lysande saker i denna fas. De senare kan man i lugn och ro rensa bort när inspirationen är över, och då gäller det att vara beredd att "döda sina älsklingar". Annat, det som "håller", kan man utveckla och använda i manusarbetet när idéerna och lusten inte längre är på topp.

 

En sak är nämligen, för det tredje, rätt säker: Inspirationen tar slut. I de allra flesta fall tar den slut långt innan man har skrivit sin bok färdigt. När det händer är det viktigt att inte tappa modet och inbilla sig att man inte längre kan skriva. Tvärtom är det ofta nu det verkligt effektiva skrivandet tar vid.

 

2. Arbetsfasen

Det effektiva skrivandet är av en annan art än inspirationen. Kanske har man redan ett material att utgå ifrån, om man har haft turen att uppleva inspiration i skrivandets början – eller kanske inte. En rutinerad eller välplanerad författare kan kanske gå direkt till den här fasen; han eller hon vet vad som ska göras, nu är det dags att öppna datorn och göra det.

 

Kännetecknande för arbetsfasen är att man kommit så långt i sitt projekt att man ens kan kalla det ett projekt, man vet helt enkelt vad man håller på med. I arbetsfasen kan man ofta skriva ett visst antal timmar varje dag eller varje vecka; när det är som bäst är detta en trygg fas, fri från oro.

 

För att ta sig från inspirationsfasen eller från planeringsfasen (som jag inte skriver om här) till arbetsfasen krävs ofta att man organiserar sitt material genom att sortera, rensa eller skriva synopsis. Nu gäller det att kunna betrakta sina idéer, nedskrivna eller ej, med distans och sålla mellan dem, välja vad som är värt att bygga på. Är man, återigen, mycket rutinerad eller välplanerad kanske detta är enkelt, man följer en logik som redan känns självklar. Men för de flesta finns inga genvägar. För att ta sig från planering eller inspiration till det verkliga arbetet krävs inget annat än – TID.

 

Tid och stora mängder tålamod, ska tilläggas. Många behöver lägga materialet ifrån sig en tid – kanske en månad, kanske ett år – för att få den distans som behövs. Det finns dock saker man kan göra medan man väntar. Man kan plocka i materialet eller i listorna, flytta saker hit och dit, lägga till eller ta bort. Ibland kanske man behöver börja skriva på något annat, tills man ser vad som håller i det man höll på med först. Möjligen visar det sig till och med att det nya man skriver är det projekt man kan gå vidare med.

 

Övergången till arbetsfasen är ofta svår. Här krävs mod och förtröstan. Ingen planering och inget material är skrivet i onödan! Man lär sig av allt man skriver och nästan alltid visar det sig att man har användning för det i ett eller annat projekt till slut, direkt eller indirekt.

 

När övergången så är förbi och man sitter med ett material som går att utveckla är det ofta en befriande känsla. Se till att ordna din tid så att du kan arbeta regelbundet med texten. Har du kommit så här långt är chanserna stora att du också lyckas genomföra ditt projekt!

 

3. Redigering och omskrivning

När man så till sist har skrivit igenom sin bok (inte sällan med en viss kris inför själva slutet) ska man inte tro att arbetet är färdigt. Jag vet författare som anser att första genomskrivningen är en plåga, och att det intressanta arbetet tar vid först nu. Andra redigerar och skriver om hela tiden – det sättet att arbeta uppmuntras när man deltar i en skrivarkurs med löpande respons. Hur som helst är det ett faktum att först när man skrivit igenom texten, vet man vad man har att arbeta med för att få till en färdig bok.

 

Här tror jag att skrivarkursdeltagare har ett försprång jämfört med förstagångsförfattare som aldrig fått respons. På en skrivarkurs lär man sig att texter alltid kan utvecklas. Den romantiska myten om gudomlig inspiration kunde inte vara mer avlägsen.

 

Nu gäller det att träffa en massa val. Vad ska vara med? Hur ska det skrivas? Är ordningen rätt? Kanske ska det vara ett annat perspektiv? Dessa frågor har man troligen redan arbetat med under vägens gång, men risken – eller möjligheten – finns att det hela kommer i nytt ljus när helheten är genomskriven. För att kunna välja krävs, återigen – TID.

 

Tålamod, omprövning, långa perioder av ovisshet.

 

Ett vanligt nybörjarmisstag är att man tror att arbetet är klart när man skrivit bokens sista sida. I själva verket är det ofta omskrivningen som skiljer ett manus som går vidare till lektör och kanske utgivning hos förlaget, från ett som sållas bort i första vändan. En bok är inte klar förrän alla vägval tänkts över, alla möjligheter prövats – förrän du ändrat och petat så mycket i din text att du inte kan hitta ett enda kommatecken som du skulle vilja flytta på.

 

När du har kommit dit ska du lägga ditt manus i en låda och inte läsa det på minst en månad. Sedan kan du ta fram det och peta lite till.

 

Något om övergångar och väntan

Ovan har jag försökt beskriva tre av skrivandets faser, inspirationen, arbetet och redigeringen. En annan författare skulle som sagt troligen ha beskrivit faserna på annat sätt. Under arbetet kan faserna dessutom gå in i varandra eller återkomma flera gånger; ingenting säger heller att de måste komma i precis den ordning jag visat här.

 

Ofta är det övergångarna från en fas till nästa – från planering till skrivande, från inspiration till konstruktivt arbete, från stillsamt skrivande till det knepiga slutet, från den genomskrivna texten till den slutgiltiga versionen - som är skrivandets verkligt kritiska perioder. Det gäller att vänta ut insikterna, vänta på att texten ska mogna innan man kan gå vidare till nästa fas. Ett tips är att redigera och skriva om medan du väntar på att nästa fas ska komma ikapp dig.

 

Det tar i genomsnitt mellan ett och tio år att skriva en roman. Det säger sig självt att med det tidsperspektivet har författarna inte suttit och skrivit åtta timmar om dagen. Än en gång går det inte att generalisera, alla arbetar på olika sätt. Men med kunskap om de faser som kan ingå är det kanske lättare att lära känna sin egen process, och därmed förhoppningsvis också lättare att stå ut med all väntan.

 

Att vänta ut texten kan vara frustrerande, det är lätt att bli misstrogen om man inte skriver så snabbt som man kanske hade hoppats. Försök komma ihåg att tiden är en vän! Tid är det som tillåter texten och idéerna att mogna, som låter dig mogna fram till din egen text.

 

Tålamod kan vara det som skiljer en författare, från en som aldrig skrev färdigt sin bok.

 

Sara Gordan