Om läsbarhet

 

Hösten 2009 såg jag en intervju med den chilenska författaren Isabel Allende. Hon fick frågan om varför hon trodde att hennes böcker nått en så stor och bred läsekrets. Hon svarade: ”För att jag gör det möjligt för läsaren att följa med i texten.”

   Hon angav fler förklaringar än så och det finns tusentals författare som gör det möjligt för läsaren att följa med i texten. Men genom sitt uttalande pekade Allende på hur oerhört viktig läsbarheten  är för läsupplevelsen i stort.

   När vi i textrespons använder begreppet läsbarhet menar vi hur svårt eller lätt det är att följa med i en text. I en text med hög läsbarhet förstår läsaren vad som händer, varför det händer just då och orssakssambanden i handlingen. I en text med låg läsbarhet kan man få känslan av att författaren springer i sicksack framför läsaren och försöker skaka henne eller honom av sig. Så länge läsaren inte har de grundläggande sammanhangen klara för sig kommer han eller hon att känna sig otrygg. Och en otrygg läsare är en okoncentrerad läsare. Den bristande koncentrationen kommer att leda till att han eller hon missar allt det där stora och viktiga som var angeläget för författaren att berätta.

   Många faktorer bidrar till läsbarheten i en text. Men egentligen är allt en fråga om exakthet. Här har jag samanställt ett antal punkter som kan fungera som verktyg.

Observera att alla ”checklistor” är trubbiga instrument. Just den här läsmanualen fungerar bäst på ett traditionellt episkt berättande. I mer experimentell litteratur kan såväl scenrum som tidsperspektiv vara medvetet  upplösta. I sådana texter måste författaren skapa sina egna lagar och förhålla sig till dem på ett sätt som gör texten möjlig att följa med i.

 

Etablera scenen

  • Var är vi? Vad är det för miljö? Hur ser scenrumet ut? Är det mörkt eller ljust, sommar eller vinter?
  • När är vi där? Har det gått en timme sedan föregående scen eller två minuter? Är det nästa dag? Har det gått tjugo år?
  • Vilka är i rummet? Gör tidigt klart vilka personer som är närvarande i scenen. Låt säga att du etablerar en scen med Eva och Karl och skriver vad de säger och gör i två sidor. Om sedan en tredje person plötsligt har en replik eller på annat sätt agerar kommer läsaren att bli förvirrad. Så var tydlig med vilka som är med. Det är också viktigt att få veta om en perrong är tom eller full av folk.
  • Vems är perspektivet? Detta blir viktigast i texter där perspektivet växlar mellan olika personer. I texter med bara en perspektivperson är det lättare att underförstå vems perspektivet är. Men givetvis är det ändå alltid viktigt att vara trogen sitt berättarperspektiv.
  • Var i scenrummet befinner sig perspektivpersonen? Ja, det är viktigt. Står Karl precis under eken eller ser vi eken på avstånd? Och står Eva också där eller ser Karl henne komma vandrande över ängen?


Var tydlig i dialog

  • em säger vad till vem? Hellre för många ”sade han”, ”sade hon”, än för få. Var glasklar. I början av en dialog är det fördelaktigt att göra klart vem som talar före repliken.

 

Undvik rekapitulering

Med rekapitulering menar jag när viktiga delar av handlingen återberättas i stället för att iscensättas kronologiskt. Låt säga att jag bygger upp en scen där Eva står i duschen och tvättar håret. Scenen etableras på några få rader och det finns ju heller inte så mycket att säga om saken: Vattnet var varmt. Eva hällde schampo i handflatan. Sedan går jag över till pluskvamperfekt (hade). Det kan se ut så här: En timme tidigare hade hon varit på cirkus. Den rödklädda ormtjuserskan hade virat boaconstrictorn varv på varv runt sin smala hals. Då frågar man sig som läsare: Varför fick jag inte vara med på cirkusen? Varför får jag bara stå i duschen och tvätta håret? Läsbarheten dras också ner för att tiden inte är linjär.

  • Lägg så mycket som möjligt av handlingen i berättelsens nuplan.

 

Sök exakthet

  • Skriv exakt vad ni menar och exakt vad som händer. Det går att överförklara men aldrig att vara övertydlig. Ett exempel på överförklaring kan vara ”Försvinn härifrån!” Hon lät arg. Överförklaringen består i att vi informeras om att hon lät arg trots att det tydligt framgår av repliken. Däremot går det inte att vara för tydlig med vad som händer i en text och vem som gör vad. De inre skeendena kan vara underförstådda men aldrig de yttre. Läsaren ska inte behöva undra hur Karl egentligen kom till jobbet när bilen var på verkstaden.

 

Undvik allt som är relativt

  • Ord som ”ganska”, ”lite” och ”nästan” gör texten svårläst. Om håret var nästan midjelångt hur långt var det då? Hur mörkt var det i rummet om det var ganska mörkt?

 

Tänk också på att vi i författandet har full frihet att hanskas med verkligheten som vi själva vill. Om ett föremål är svårt att beskriva på ett begripligt sätt kan vi välja ett annat föremål. Om någons hår gick nästan till midjan kan vi bara bestämma att det var midjelångt.

 

Anna Schulze

Zuletzt geändert: Montag, 23. Mai 2016, 10:12