Att skriva för veckopressen

Att skriva för veckopressen kan enklast säga handlar om att skriva utifrån en fast, förutbestämd mall. Det är ett kommersiellt skrivande avsett för en speciell målgrupp och marknad (Hemmets veckotidning, Året Runt, Allers, Allas och Hemmets Journal).

Att vara veckotidningsskribent är lite som att skriva manus för s k tevesåpor i den mening att det konstnärliga och det personliga uttrycket är underordnat. Det viktiga i såpoperaproduktionen är inte själva innehållet i dramat utan reklaminslagen mellan dramat och den tvål som ska säljas då (därav namnet ”soap opera”). På liknande sätt är veckotidningsnovellernas roll att tillsammans med det redaktionella materialet sälja tidningen med dess annonser. Som författare handlar det om att kunna leverera en lättsam berättelse på ett underhållande sätt,  att kommunicera med en specifik målgrupp och variera några typiska ingredienser så att det blir igenkännligt men lite överraskande på samma gång. Man kan nog inte betona tillräckligt hur viktigt det är att läsaren ska känna igen sig i vad hon läser och känner sig hemma och trygg med innehåll och format.

Veckotidningsnovellen är alltså en traditionstyngd genre. Veckopressens fictionmaterial har inte förändrats så mycket under årens lopp - många av tidningar har funnits  i flera decennier och har sett ungefär likadana ut genom alla år - och ska förstås vara i linje med tidningens övriga innehåll och värderingar. Det handlar om dramatik i vardagen, med ett starkt fokus på ”den lilla världen” där familj, släkt, relationer och hem och hushåll står i centrum. Historier där vanliga, okända människor råkar ut för ovanliga eller dramatiska saker och rider ut stormen. De enskilda mänskoödena, det enkla, vänliga tilltalet. Identifiering och igenkänning. En tidning ”fri från hån och ironi” beskrev krönikören och journalisten Annika Hagström sin uppdragsgivare Hemmets Veckotidning.

De flesta tidningar har både noveller och längre följetonger eller romaner i flera avsnitt. Av dessa är en del originalhistorier på svenska och en del översatta och bearbetade från engelska. Man kan ganska snabbt se en grundläggande skillnad mellan de anglosaxiska och de svenska. Eskapismen och en lite högre glamourfaktor i de anglosaxiska ställs mot det vardagliga och jordnära i de svenska. Här är relationerna, miljöerna och intrigerna fast rotade i en vardag som förgylls av något oväntat eller av att det den gråa lunken tar en lite överraskande vändning. 

Novellerna är antingen romantiska (kärleksnoveller), spännande (rysarnoveller eller veckans kriminalnovell!) eller en hybrid av båda, den omåttligt populära romantiska rysaren. Den typiska novellen är handlingsdriven och växlar mellan löpande dialog och text.

Ett enkelt problem ska lösas (oftast kretsande kring hur en kvinnlig huvudperson ska hitta kärleken) inom ramen för novellen, gärna på ett lite överraskande sätt där slumpen ofta spelar en viss roll. Viktigaste är att läsarna till viss del kan identifiera sig med karaktärerna och med handlingstrådarna och konflikterna.

Det ofta väldigt begränsade utrymmet i tidningen tvingar fram en stark framåtrörelse och den typiska strömlinjeformade veckotidningsprosan, som ofta blir beskylld för att vara klyschig eller flack. Men det är viktigt att kommma ihåg att språket är underordnat handlingen eller rättare sagt det är bara där för att föra fram handlingen. Det spelar tyvärr ingen roll om det i sig är värdefullt för att nyansera eller fylla i. Har man litterära ambitioner som författare är det nog bäst att ge utlopp för dem i något annat sammanhang. Läsaren ska forslas enkelt och smidigt genom handlingen vilket kräver ett enkelt, rakt, klart, flytande språk.

Detta är samtidigt en bra övning för en skribent att lära sig svänga ihop en avrundad historia på ett litet utrymme. Man lär sig tukta och effektivisera språket, slipa ner det och utveckla en obönhörlig blick för saggig text som inte riktigt vad vart den vill, vad den vill, eller varför den är där. Man måste hitta sätt att göra karaktärerna och miljöerna tydliga och levande och etablera dem snabbt för läsarens inre öga, skapa bilder och sätta detaljer som är målande och tydliga.

Den viktigaste lärdomen är kanske att man aldrig någonsin kan komma undan med att ”fejka” en novell genom att använda de rätta ingredienserna men inte skriva ”från hjärtat”. Som skribent måste man vara autentisk och ha ett ärligt syfte med sin berättelse - att roa, underhålla, skapa spänning eller locka fram en tår. Det går inte att lura varken läsare eller redaktörer. Det bästa receptet för en lyckad veckotidningsnovell är nog därför det traditionella ”skriv om det du känner”, det som ligger dig närmast, ta av din egen verklighet och vardag, det nära, välbekanta...

Jenny Bäfving © 2008