Skriva sitt liv- olika genrer

”Att skriva sitt liv” är ett uttryck som myntades av Jan Myrdal.

På den tiden fick han kritik för att ha formulerat sig högtravande. Vad var det som var fel på att skriva OM sitt liv? Jan Myrdal hade dock en viktig poäng.

Att skriva OM sitt liv är att skriva en självbiografi, en hågkomst, ett minne. Man skriver med facit i hand, med tillbakablick på sådant som hänt och som man bildat färdig uppfattning av. Man har dragit slutsats.

Att skriva sitt liv är något annat. Då formar man livet genom eller i berättelsen. Man skriver det, bokstavligen.

I ”Maj. En kärlek” skriver Myrdal så här: ”Maj och jag har varit skilda sedan hösten 1956. Den kärleken existerar i en dåtid. Jag finns inte på Skånegatan 20. Det huset är längesedan rivet. Jag finns inte ens i Stockholm, jag vaknar i ett gästrum på Hanaholmens kulturcentrum utanför Helsingfors. Sedan fyrtio år lever jag med Gun. Vi reser, arbetar och älskar med varandra. Men nu 1994 vaknar jag efter alla dessa decennier med Maj bredvid mig i vår dåtid. Inte för första gången dock; ända sedan jag i vintras började skriva femtiotalet vaknar jag gång efter annan med Maj bredvid mig”

En jag-berättelse är alltså en berättelse som förutsättningslöst undersöker jaget.

Men det är naturligtvis inte det enda sättet att arbeta med egna erfarenheter.

En genre som på sistone blivit alltmer populär är ”en sann historia”. Exemplen är många. Här i Sverige har Liza Marklunds ”Asyl” och ”Gömda” blivit lästa och uppskattade av många - men även kritiserade och ifrågasatta. Internationellt skulle man kunna peka på ”Den vita massajen” av Corine Hofmann eller varför inte på ”Inte utan min dotter” av Betty Mahmoody.

Det som utmärker de böckerna är att man väljer ut ett särskilt avsnitt ur sitt liv, när någonting dramatiskt eller ovanligt utspelat sig. Läs gärna Jenny Tunedals artikel om genren på nedanstående länk:

Att i någon form ge litterär form åt egna erfarenheter har blivit alltmer populärt. Läs gärna även nedanstående artikel i tidningen Vi:

Naturligtvis kan man skriva fiktion utifrån eget material. Romaner, noveller, dikter och så vidare.

Vanliga frågor som dyker upp i samband med att man arbetar med eget material rör förhållandet till ”de andra” – våra föräldrar, syskon, vänner och bekanta. Hur mycket vågar man egentligen lämna ut? Kommer någon att bli sårad? Kan man bli stämd?

Svaret på den sista frågan är i alla fall nej.

Vid ett enda tillfälle har en författare blivit dömd för något hon skrivit i sin bok, det var på 1960-talet och du kan läsa mer om det på nedanstående länk:

Sedan dess har det varit fritt fram. De enda gränserna du drar upp är dina egna.

Jag brukar råda mina elever som går på ”Skriva sitt liv”-kurser hos mig att vara helt fria under tiden som man skriver, inte tänka för mycket på vad pappa ska säga och vad faster Agda ska tycka. Under skrivandets gång bör man nog, enligt min mening, fokusera på sig själv och sin upplevelse.

Däremot bör man tänka efter om man skulle bestämma sig för publicering. Men vid det laget kan man nog lita på att förlaget bistår en med goda råd. Väljer man däremot att ge ut boken på eget förlag är man hänvisad till sitt eget sunda förnuft.

Själv har jag skrivit två självbiografiska böcker. Då har jag löst namnfrågan så att jag helt enkelt skippade namnen, skrev ”min mamma” eller ”T” istället för egennamn. Jag har också ändrat några detaljer som hade kunnat göra personerna mer igenkännbara, men som inte hade betydelse för vad jag egentligen ville berätta.

Vad är då poängen med att skriva sitt liv, sitt jag? Varför är genren så populär? Jag tror att dragningskraften ligger i utbytet av erfarenheter: hur har andra människor klarat av sina svårigheter? Vilka strategier har de använt? Vad kan jag lära mig av det?

Inga-Lina Lindqvist