Komposition

En roman består av tre beståndsdelar. Självfallet är det integrerade i varandra, men de är ändå tre självständiga moment.

1. Innehåll.
   
2. Språkets stil (karaktär)
   
3. Textens disposition.
   

En författare lutar sig ofta mot en av dessa pelare. Om man till exempel har ett mycket intressant innehåll, kan det vara bärande och man behöver inte ta hjälp så mycket av de andra. Nu är det sällan man träffar på en roman med ett unikt innehåll. En roman med ett intressant språkligt uttryck kräver kanske ingen särskilt utvecklad disposition (berättarteknik). Det ultimata är självfallet att det är ett intressant innehåll, att språket har en egen stil och att berättelsen är medryckande. Men med ett ganska slitet innehåll och ett hyfsat språk kan romanen ändå växa på hur berättelsen framförs. Det är just det här som är kompositionen av en roman. Dvs. hur man berättar romanen. Man ska inte glömma att det finns ett ständigt sug efter berättelser hos läsaren, eftersom vi är impregnerade av berättarstrukturer. Hela historien är en enda lång berättelse, en människa är en berättelse, allt runt omkring oss andas berättelser.

Textens disposition består också den av tre delar.

1. Textens tid.
   
2. Olika perspektiv som driver berättelsen framåt.
   
3. Händelsekedjans uppbyggnad.

Textens tid

Det finns alltid en tid i berättelsen. För det första handlar det om under hur lång tid berättelsen ska äga rum: Ett år, femtio år, en vecka, etc.

Tiden i en roman är också ett sätt att föra in olika tidsplan som driver berättelsen framåt. T ex, kan man befinna sig i en tid i ett avsnitt för att så gå över i en annan tid och växelverka mellan dessa båda tider. Här kommer några exempel hur tiden i en berättelse kan driva berättelsen framåt. Vad man ska ha för upplägg är helt beroende på vad för typ av berättelse man tänker göra.

Klassisk tid (judisk-kristen tidsuppfattning) 

Scenerna följer på varandra i en kronologisk tidsföljd. Tex: du får följa en människa under ett halvår i hennes liv. Det här är den modell som är enklast. Böcker som handlar om en ung man/kvinnas liv brukar vara upplagda på det här viset.

Parallellhandling 1

Det här är en vanlig modell för en svensk roman idag, där man har olika tider som man går emellan. Här behöver man inte hoppa i tiden kronologiskt. Här glider man ofta över i tid 2 under ett antal sidor och sen tillbaka i tid 1 och stannar där för att så glida över i tid 2.

Parallellhandling 2

Här har man två separata berättelser med två olika personer som driver berättelsen framåt.  Det finns ett otal olika varianter på det här, och som författare bör man analysera böcker för att se hur olika författare har gått till väga. Rita gärna upp för dig själv hur det upplägget är, så kan du ta det mönstret och lägga på ditt eget material.   Ett annat sätt är att låta sina huvudpersoner befinna sig i ett tidsflöde. Dessa författare arbetar med att upplösa tiden. Man är i ett nu och minnen flyter in i nuet. (Går ej att rita upp). Det är ett mycket svårt grepp och inget man ska ge sig på i första taget. Claude Simon är en författare som skriver utifrån dessa kriterier.

Olika perspektiv driver berättelsen

Att låta olika perspektiv driva berättelsen framåt är också ett sätt komponera romanen. Det sker ofta i samband med att man hoppar i tiden som ovan

Två perspektiv skapar framåtrörelse

Exempel på författare som arbetar på det här viset är Margaret Attwood och Inger Alvén.

Flera perspektiv driver berättelsen framåt -1

Ett exempel är Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson

Flera perspektiv driver berättelsen framåt - 2

Ett vanligt sätt när man skriver kriminalromaner. Så här kan det se ut hos Henning Mankell:

Nya Testamentet

Här berättar man samma historia ur fyra olika perspektiv. Det är alltså samma tid som man berättar fyra gånger. Ett exempel är Lawrence Durells Alexandriakvarteten.

Sammanfattning

Självfallet är det enklast att skriva en berättelse med ett perspektiv som går framåt kronologiskt. Men romanen kan växa och bli mycket mera intressantare med flera tidsplan och flera perspektiv.

Ta exemplet om en barndom. Att bara få följa en människas perspektiv kan bli tjatigt. Det kan bli mycket intressantare om du får följa flera människor från den här familjen.

Händelsekedjans uppbyggnad. Det gäller att lägga ut scenerna i roman så att de kommer i rätt följd. Särskilt viktigt är det när man skriver utifrån olika perspektiv och tidsplan. Men även en berättelse som handlar om en gubbe som går till Konsum och hem igen behöver en dramaturgi.

Dramaturgi eller händelsekedjans uppbyggnad är inte bara något som finns i Hollywoodproduktioner. Det finns i alla litterära uttryck.   Om man ritar upp en bok kan man se olika kotor i en berättelse. En kota är en scen där något avgörande sker för människorna i en roman. Det kan vara ett dödsfall, något som påverkar händelseförloppet eller påverkar huvudpersonens liv starkt.  Här nedan är ett exempel på hur en roman kan se ut:

Det gäller sålunda att få en rörelse i textmaterialet. Att inte lägga ut för många liknade scener efter varandra. Att kotorna måste följas av scener där man fördjupar personer, miljö och bygger upp händelseförloppet så att de bärande scenerna känns trovärdiga för läsaren.

Ett vanligt fel är att man går för fort fram, att kotorna kommer för tätt inpå. Det bör åtminstone vara 30, 40 sidor mellan de så kallade vändpunkterna.

Tänk på att det är ytterst få författare som kan skriva en roman som bara lever på språket!

Sören Bondeson