Hej Jane Helene och tack för att jag fått läsa din text "Prestebakke". Jag hoppas att min respons kommer till någon nytta.
Jag har läst din text ett par gånger och ska försöka sammanfatta mina intryck, fråga gärna om det är något du inte förstår. Jag inser att det är ett textutdrag en bit in i boken och att mycket information ges läsaren innan den här scenen utspelar sig, bla om Olivias skada. Något jag direkt reagerade på att jag skulle vilja veta är när hon fick den här skadan, var det i närligggande tid eller när hon var liten? Mest är det av egen nyfikenhet när jag nu läser, jag förstår att man redan genom tidigare kapitel fått veta detta.
Jag tycker att du har bra driv och tempo i berättelsen, du verkar ha stor kunskap om de historiska detaljerna och framförallt att det är ett trovärdigt historiskt språk mellan personerna gör det läsvärt. Det är bra dialog där det låter naturligt, även om det är lite daterade uttryck, så som de borde ha låtit i början av 1800-talet. Jag tycker verkligen att du har fångat känslan av "lättsam historisk feelgood".
Det jag funderar på gällande dialogen är den "inre monolog" som förekommer ganska flitigt. Dvs när Olivia "pratar" med sig själv och samtidigt ger upplysningar till läsaren. Kanske att en del inre dialog skulle ersättas med berättarens perspektiv ibland, annars blir det som att man hör Olivia hela tiden. Alternativt att den beskrivande inre dialogen ersätts med miljöbeskrivningar emellanåt så att det blir lite mer variation för läsaren.
Jag skulle också gärna vilja veta mer om deras vistelse på Gustafsberg, dvs mellan ankomsten och balen. Hur är det mellan Olivia och herr Stenberg när de träffas, relationen mellan föräldrarna och de andra syskonen, du antyder senare att det är moderns sjukdom som är anledningen till att de befinner sig där. Men, den scenen kanske finns, bara inte i den här inlämningen?
Scenen där Olivia blir bortförd av de två männen tycker jag fungerar bra, det är spännande och högt tempo. Riktigt bra! Däremot tycker jag att det blir en tempoväxling när hon ligger i kistan som jag inte riktigt hänger med på. Hon har så många tankar om sin situation, minns tillbaka, detaljrikt, nästan svävande mellan verklighet och vad hon tror händer omkring sig. Den enda känslan hon inte verkar få är panik. Jag skulle fått panik direkt om jag funnit mig instängd i en kista! Med sjalen intryckt i munnen! Hon är ledsen, har ont men verkar ändå så kylig och analytisk över situationen. Jag har inget mot den förnuftigheten och resonemanget som hon har om sin belägenhet men jag undrar om hon inte borde ha fått panik först?
Avslutningen är bra med en cliffhanger som gör att man vill läsa mer och få reda på hur det går för Olivia.
/Johanna